Här blir det några osorterade tankespån på temat arvsynd.
1. Poängen med att man tidvis talat mycket om arvsynden i vår kristna tradition, är väl att man velat betona människans beroende av Gud. Vi ska förlita oss på Gud och på Guds kärlek och nåd, inte på våra egna prestationer. Vi ska vara gudscentrerade, inte självcentrerade. Tanken är alltså god. Frågan är om det fungerar pedagogiskt och psykologiskt. Blir vi mindre självcentrerade när vi talar mer om vår synd? Får vi större frimodighet i tron och större kärlek till våra medmänniskor när vi varje söndag påminns om vårt syndafördärv? Jag är skeptisk till det.
2. Synen på barnuppfostran och människans psykologi har förändrats ganska kraftigt på ett par generationer. Idag tror vi inte att det är bra för barnen att ”hållas i Herrans tukt och förmaning”. Barnens utveckling gynnas inte av att vi ständigt påtalar deras fel och hotar med straff. Men idealet är inte heller att ständigt berömma och säga hur duktiga de är. Snarare tror vi att barn behöver varma och kärleksfulla relationer. Barn behöver bli sedda och älskade och tagna på allvar sådana som de är, med sina känslor och tankar och funderingar. Så läggs grunden till sund självkänsla och empati. Det är nog ofrånkomligt att vår gudsbild förändras när synen på föräldraskap förändras — det är ju en kristen rotmetafor att Gud är den gode Fadern, den kärleksfulla Föräldern. Och att vårt sätt att tala om Gud och teologin förändras när synen på pedagogik och psykologi förändras.
3. Skuld är oftast en dålig drivkraft. Gud förlåter vår skuld och vi ska förlåta andras skuld — så att vi kan lägga skulden åt sidan. Därmed kan vi bereda plats för kärlek och medkänsla som drivkraft i stället.
4. Det är en märklig och destruktiv tanke att arvsynden skulle ge oss en medfödd och automatisk skuld inför Gud. I ortodoxa och baptistiska traditioner har man klarat sig utan teologin om arvskuld. Det borde lutheraner också kunna. Arvsynden är en skada som gör att vi och vår värld behöver helande och läkedom. Men att vi är skadade medför inte skuld i sig. Det är när vi skadar andra som vi drar på oss skuld.
5. Läran om arvsynden är viktig som korrektiv mot orealistiska uppfattningar om människans möjlighet till godhet och gudomlighet. Vi kan inte dela in människor i goda och onda. Vi kan inte blunda för det destruktiva i oss själva. Vi kan aldrig bli vare sig perfekta eller rättfärdiga. Vi når inte Gud genom att få rätt insikt, rätt medvetande, rätt lära. Vi behöver ny skapelse. Vi behöver Gud.
6. Men arvsynden är inte den djupaste sanningen om människan. Arvheligheten går ännu djupare. Vi är skapade till Guds avbild och lever av Guds kärlek och välsignelse. Guds ”original blessing” är mer primär än vår ”original sin”.
7. Och på tal om det så är arvsynd inte ett så lyckat ord. Kanske att ursynd eller ursprungssynd bättre uttrycker den teologiska tanken om att vi föds in i en skadad värld där det är svårt att göra det goda. ”Original sin”, på engelska.
8. Som Hilma påpekar i en kommentar till mitt förra inlägg, finns det en hel del arvsynd i kyrkan som institution och tradition. Även arvsyndsläran, med de konsekvenser den fått genom historien, är märkt av arvsynden.