Nu har äntligen Werner Jeanronds bok ”Kärlekens teologi” kommit ut på svenska. Jag har inte läst den än men vågar ändå rekommendera den varmt. Werner Jeanrond har varit professor vid Teologen i Lund så jag har kunnat följa hans arbete lite grann. Så här står det på bokens baksida:

Kärleken är den kristna trons centrum. Kristna tänkare har dock ofta utvecklat radikalt olika sätt att se på förhållandet mellan gudomlig och mänsklig kärlek och på kroppens, begärets, könets och sexualitetens betydelse för den mänskliga kärleken. Werner G. Jeanrond följer detta tänkande genom historien och undersöker potentialen och mångtydigheten i kristna sätt att betrakta kärlekens praxis. Vidare diskuterar han bibliska och efterbibliska kärleksteologier och deras respektive horisont, motiveringar och problem. Målet är att utveckla en kritisk och självkritisk kärlekens teologi för vår tid.

Och här kan man läsa ett litet smakprov ur ”Kärlekens teologi”.

Här blir det några osorterade tankespån på temat arvsynd.

1. Poängen med att man tidvis talat mycket om arvsynden i vår kristna tradition, är väl att man velat betona människans beroende av Gud. Vi ska förlita oss på Gud och på Guds kärlek och nåd, inte på våra egna prestationer. Vi ska vara gudscentrerade, inte självcentrerade. Tanken är alltså god. Frågan är om det fungerar pedagogiskt och psykologiskt. Blir vi mindre självcentrerade när vi talar mer om vår synd? Får vi större frimodighet i tron och större kärlek till våra medmänniskor när vi varje söndag påminns om vårt syndafördärv? Jag är skeptisk till det.

2. Synen på barnuppfostran och människans psykologi har förändrats ganska kraftigt på ett par generationer. Idag tror vi inte att det är bra för barnen att ”hållas i Herrans tukt och förmaning”. Barnens utveckling gynnas inte av att vi ständigt påtalar deras fel och hotar med straff. Men idealet är inte heller att ständigt berömma och säga hur duktiga de är. Snarare tror vi att barn behöver varma och kärleksfulla relationer. Barn behöver bli sedda och älskade och tagna på allvar sådana som de är, med sina känslor och tankar och funderingar. Så läggs grunden till sund självkänsla och empati. Det är nog ofrånkomligt att vår gudsbild förändras när synen på föräldraskap förändras — det är ju en kristen rotmetafor att Gud är den gode Fadern, den kärleksfulla Föräldern. Och att vårt sätt att tala om Gud och teologin förändras när synen på pedagogik och psykologi förändras.

3. Skuld är oftast en dålig drivkraft. Gud förlåter vår skuld och vi ska förlåta andras skuld — så att vi kan lägga skulden åt sidan. Därmed kan vi bereda plats för kärlek och medkänsla som drivkraft i stället.

4. Det är en märklig och destruktiv tanke att arvsynden skulle ge oss en medfödd och automatisk skuld inför Gud. I ortodoxa och baptistiska traditioner har man klarat sig utan teologin om arvskuld. Det borde lutheraner också kunna. Arvsynden är en skada som gör att vi och vår värld behöver helande och läkedom. Men att vi är skadade medför inte skuld i sig. Det är när vi skadar andra som vi drar på oss skuld.

5. Läran om arvsynden är viktig som korrektiv mot orealistiska uppfattningar om människans möjlighet till godhet och gudomlighet. Vi kan inte dela in människor i goda och onda. Vi kan inte blunda för det destruktiva i oss själva. Vi kan aldrig bli vare sig perfekta eller rättfärdiga. Vi når inte Gud genom att få rätt insikt, rätt medvetande, rätt lära. Vi behöver ny skapelse. Vi behöver Gud.

6. Men arvsynden är inte den djupaste sanningen om människan. Arvheligheten går ännu djupare. Vi är skapade till Guds avbild och lever av Guds kärlek och välsignelse. Guds ”original blessing” är mer primär än vår ”original sin”.

7. Och på tal om det så är arvsynd inte ett så lyckat ord. Kanske att ursynd eller ursprungssynd bättre uttrycker den teologiska tanken om att vi föds in i en skadad värld där det är svårt att göra det goda. ”Original sin”, på engelska.

8. Som Hilma påpekar i en kommentar till mitt förra inlägg, finns det en hel del arvsynd i kyrkan som institution och tradition. Även arvsyndsläran, med de konsekvenser den fått genom historien, är märkt av arvsynden.

Diskussionen om dopet och arvsynden fortsätter i Svenska kyrkan. Eva-Lotta Grantén menar att vi måste granska läran om arvsynden och formulera om den i dialog med den tid vi lever i. Jag håller med. Arvsyndsläran har haft en stark ställning i luthersk tradition och kan inte bara strykas eller förtigas. Men den är behäftad med en hel del problem eftersom den på många sätt förutsätter en antik världsbild som vi idag har svårt att dela. Därför kan vi inte bara upprepa vad tidigare generationer har sagt. Vi måste tänka.

Det finns ett samband mellan barndop och arvsyndslära. Om man tänker att människan föds ond och fördärvad och med skuld inför Gud, då blir det logiskt att vilja döpa barnen så fort som möjligt så att de renas från synden och får del av Guds nåd och förlåtelse. Så har barndopet motiverats i luthersk tradition. Men historiskt har nog sambandet gått på andra hållet. Barndopet kom först och arvsyndsläran senare. Jag antar att barndopet var en förutsättning för att man skulle kunna formulera läran om arvsynden — vi döper barnen, alltså behöver de renas från synd, alltså är syndafördärvet medfött. Ofta är det ju så att riten kommer först och den teologiska förklaringen sedan.

Eva-Lotta Grantén räknar upp några problem med den traditionella arvsyndsläran. Den utgår från att människan och skapelsen fallit från en ursprunglig fullkomlighet, men någon sådan händelse är svår att historiskt förena med människans utveckling genom evolutionen. Döden och ofullkomligheten har alltid funnits. Likaså är det svårt att förklara vad man idag menar med att människans ”form” eller ”natur” är skadad genom syndafallet. Tanken att människan har en inneboende essens har för länge sedan dekonstruerats bort. Men för mig är det största intellektuella problemet med arvsyndsläran att den förutsätter att skuld kan ärvas. Jag kan hålla med om att vi alla i någon mening föds defekta och ofullkomliga, och att vi föds in i strukturer och sammanhang som är märkta av synden och som kommer att snärja och deformera oss. Men det nyfödda barnet har ingen skuld till att det är så. Inte i någon bemärkelse som går att förena med hur vi annars ser på moral, ansvar och skuld. I antiken kunde man se det som rimligt att barnen hålls ansvariga för föräldrarnas och förfädernas gärningar, och att man kan födas till slav för att föräldrarna är slavar. Men idag skulle det ses som djupt orättfärdigt. Om ett barn föds in i skuldslaveri, vilket händer på många håll i världen, så skulle vi mena att den som är ond är den som hävdar att barnet står i skuld. Inte barnet. Därför blir det problem med gudsbilden om vi säger att människor föds med skuld inför Gud.

När det gäller dopordningen är det främst befrielsebönen som ifrågasatts. Kan man be att barnet ska ”befrias från mörkrets makt”? Formuleringen är lite diffus. Men visst finns det mycket mörker som har makt över oss, även som spädbarn. Jag skulle gärna vilja att befrielsebönen formulerades lite tydligare. Men inte ta bort den. Däremot har jag problem med den dopbön (det finns två olika alternativ) där man ber att dopkandidaten ska ”bli renad från syndens skuld”. Så ber jag gärna när det är ungdomar eller vuxna som döps. Men inte när det är småbarn. 

Vad säger ni som läser detta? Kan man omformulera arvsyndsläran på ett meningsfullt sätt? Föds vi med skuld? Vad är det som små barn behöver befrias och renas ifrån?

Dopet är den kristna initiationsriten. Det är genom dopet som man blir kristen och medlem i kyrkan. I Svenska kyrkan, som i andra folkkyrkor, döps de flesta som små barn. Detta skär sig mot en individualistisk syn på tron som ett personligt beslut. Och det är en del av poängen med att vi döper barn. Den kristna tron är ett personligt avgörande — men inte bara det. Grunden för mitt liv som kristen är inte vad jag gör, utan vad Gud gör. Guds kärlek och nåd kommer först. Sedan kommer, förhoppningsvis, mitt gensvar.

… veckans bloggtips: Det dagliga nätmagasinet Religion Dispatches. Massor av artiklar för den som är intresserad av religion och samhälle. Ur ett amerikanskt perspektiv, så klart. Men ändå.

Det bloggas mycket om dopet nu. Jonatan Mattsson begår lustmord på Svenska kyrkans websida om dopet. Miriam Wredén Klefbeck värnar om befrielsebönen och arvsyndsläran, utifrån vad Kyrkans Tidning rapporterar om en omstridd dopordning utan befrielsebön. Och Annika Spalde undrar om barndöpandet går att förena med en tonvikt på efterföljelsen och livsföringen.

En del menar att dopsynen kommer att bli nästa stora stridsfråga i Svenska kyrkan. Gärna för mig. Det vore välgörande för kyrkan med en rejäl teologisk debatt om något som hör till trons centrum, som omväxling från en del annat. Dopet är en alldeles lysande stridsfråga. Jag återkommer alldeles säkert med synpunkter i ärendet.

Två av mina favoritbloggare har nyligen startat nya bloggar. Missa inte Fjärde väggen och Stigen. Sofia Lilly Jönsson och Jonas Lundström har ganska olika kyrkogeografisk hemvist, men de är båda två skarpa tänkare och ivriga ifrågasättare av all kyrklig slentrian. Mycket nyttig läsning, med andra ord.

Jag har alltid tyckt bäst om julen. Sedan jag var liten har jag fått höra att påsken egentligen är den största kristna högtiden. Men det lilla ordet ”egentligen” är avslöjande. Julen är de facto den största kristna högtiden. Det är den vi firar mest. Och med rätta, skulle jag vilja säga. Julen firar inkarnationen, att Gud blir människa. Det är det som är evangeliet, det glada budskapet. Gud blir människa. Då i Betlehem. Nu i våra liv. Påsken är också bra. Men sekundär.

För ett par veckor sedan fick jag ett mail från en bloggläsare som jag lovade att svara på med ett blogginlägg. Ursäkta att det dröjt. Jag har firat jul, helt enkelt. Men nu är jag redo. Frågan handlar om hur man kan mena att kristendomen är trovärdig, trots att så många kristna snarast motarbetar humanitet och medkänsla i världen. Så här skriver min bloggläsare:

Bibeln, kristendomen, kyrkan är dessa egentligen trovärdiga? Kan man bygga sitt liv på denna religion? Jag har satsat allt på att göra det men känner det som att jag misslyckats fatalt! Vad är det som gör att du anser kristendomen och kristen tro vara trovärdig? Jag vill minnas att du någon gång skrev att vara kristen för dig mer är ett ställningstagande än ett försanthållande. Skulle du vilja utveckla vad du menar med det?

Jag tog med mig den här frågan till julbönen och läsningen av julevangeliet. Är det trovärdigt, det som sägs där? Kanske inte om man menar att det ska vara historiskt och vetenskapligt och rationellt övertygande. Det verkar osannolikt att en romersk skattskrivning skulle ha gått till så som Lukas beskriver. Och Lukas berättelse om Jesu födelse går nog inte riktigt att förena med Matteus berättelse. Så om trovärdigheten handlar om logik och rationalitet, då är nog inte kristendomen så särskilt trovärdig.

Ändå tycker jag att julevangeliet är trovärdigt. Det är värt min tro. Det är värt min tillit, mitt engagemang, mitt liv. Kungen som föds i ett stall, gudabarnet som hyllas av herdar — det är den vackraste berättelsen jag vet. Så är det när Gud föds i vår värld. Det ser inte så mycket ut för världen. Det är en nåd att få upptäcka det. Att se det stora i det lilla. Gud i min medmänniska, i det lilla barnet. Som herdarna vill jag se tecknet på Guds närvaro och nåd i ett barn som ligger lindat i en krubba. I varje människa jag möter. Jag vill låta Gud födas också i mig. Och jag vill följa detta gudabarn från Betlehem i evangeliernas berättelser och i mitt liv.

The proof of the pudding is in the eating. Det finns inget annat bevis för den kristna tron än det rent praktiska, att det ger mig mening att leva så. Det funkar. Den kristna tron ger mig mera djupseende och gör mig till en bättre medmänniska, tror jag. Tyvärr finns det många exempel på kristna som snarare framstår som motmänniskor än som medmänniskor. Men det gör mig bara desto fastare besluten att inte låta dem äga den kristna berättelsen. Den kristna tron är min, den är vår. Och hurpass trovärdig den är — det är nog upp till oss.

Ibland blir saker nästan parodiskt tydliga. Som när en övertalig kyrka i Malmö skulle säljas. Vilken religion är det som expanderar och behöver ett nytt tempel? Islam? Någon invandrarkyrka? Nej. Caroli kyrka ska byggas om till köpcentrum. Det är konsumismen som flyttar fram sina positioner. Frälsning genom shopping. Och som grädde på moset heter fastighetsbolaget som ska konvertera kyrkan till köpcentrum… Profi. Som i profit.

Mammon är den vanligaste avguden på jorden, sa Martin Luther. Fem hundra år senare har han mer rätt än någonsin.

Det är något med kombinationen av homosexualitet och äktenskap som provocerar fram retoriska överdrifter. Så här citerar Dagen Biörn Fjärstedt, som är biskop emeritus och doktor i Nya testamentet:

När Svenska kyrkan sa ja i höstas till vigsel av samkönade par var det första gången som man medvetet bröt mot en befallning av Jesus i Bibeln, enligt Biörn Fjärstedt.
– Sedan reformationen 1593 bygger kyrkans uppfattning på att alla tvister i tron ska med Skriften avgöras. Men de som nu sitter i ledningen har valt en annan linje. I tre av de fyra evangelierna talar Jesus tydligt om att äktenskapet gäller mellan man och kvinna och kopplar det till skapelseordningen. Men detta tas ingen hänsyn till. Det är en sak att inte hålla med Paulus i vissa frågor. Men att på detta sätt avvisa Jesus är helt exceptionellt, säger han och skakar på huvudet.

Detta är osant på åtminstone två punkter. För det första: Det finns ingen befallning från Jesus om att ”äktenskapet gäller mellan man och kvinna”. Det heterosexuella äktenskapet är en kulturell förutsättning som tas för given både av Jesus och hans samtida. Detta är inget som vare sig diskuteras eller befalles. Vad Jesus uttalar sig om är att mannen inte får skilja sig från sin hustru. Det är detta som Jesus befaller och som begrundas i skapelseordningen. Vad Gud har sammanfogat får inte mannen skilja åt (mer om detta har jag skrivit här). Om alla kulturella förhållanden som Jesus tar för givna ska ses som befallningar så får vi problem. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren” — vi måste alltså ha en kejsare, demokrati är mot Jesu befallning. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” — gå ut alltså, inga motorfordon för bibeltrogna missionärer. Och så vidare in absurdum. Det finns ingen möjlighet att fullständigt bokstavligt tillämpa allting som Jesus säger. Vi måste resonera om vad som är betydelsebärande för oss i det som Jesus säger.

För det andra: Svenska kyrkan har många gånger brutit mot Jesu befallningar i evangelierna. När det gäller äktenskapet bröt kyrkan medvetet mot Jesu befallning för omkring hundra år sedan när man accepterade skilsmässa och omgifte. Svenska kyrkan har aldrig tillämpat Jesu befallningar om att lärjungar ska ge bort allt de äger (Luk 12:33 och 14:33) och avstå från att använda svärd (Matt 5:39 och 26:52). Dessa frågor kan man diskutera och ha olika åsikter om. Men det är inte alldeles givet att ens tydliga befallningar från Jesus ska betraktas som bindande för kyrkan idag.

Tänk om vi kunde föra ett seriöst samtal om hur vi ska tolka Jesus och Bibeln, i stället för att använda retoriska dimridåer om att meningsmotståndarna överger Bibeln och avvisar Jesus. Men nu är jag kanske orealistisk.