Den Stora Frågan just nu är om kronprinsessan Viktoria ska gå in tillsammans med sin Daniel vid deras vigselgudstjänst, eller om pappa kungen ska ledsaga Viktoria in i kyrkan och överlämna henne till Daniel framme i koret. Frågan har väckts av prästen Annika Borg i en debattartikel i DN och fått många engagerade kommentarer. Själv tycker jag att Viktoria och Daniel kan få göra som de vill. Men debatten aktualiserar två andra frågor om vigsel och jämlikhet som jag uppfattar som viktigare.

För det första. Är det prästens och kyrkans uppgift att uppfostra människor i god smak? Jag håller med Annika Borg och många andra om att den svenska traditionen att brud och brudgum går in i kyrkan tillsammans är att föredra framför den anglosaxiska seden att bruden överlämnas till brudgummen av sin far. Symboliken blir bättre när brudparet agerar som två jämställda och myndiga personer som tar stegen fram till altaret tillsammans. Men traditioner och symbolhandlingar är inte statiska i betydelsen. Att den anglosaxiska traditionen med brudöverlämning kunnat bli populär i Sverige idag hänger förstås samman med att ingen kan tro att den betyder det som den en gång gjorde. Ingen tror att en omyndig kvinna överlämnas från en manlig förmyndare till en annan. Tvärtom kan man vara ganska säker på att när bruden överlämnas av sin far så beror det på att bruden själv har bestämt att det är så hon vill ha det. Då blir det lite bakvänt att förbjuda henne att göra som hon själv vill med hänvisning till att hon ska framstå som myndig och självständig genom att göra som prästen vill. Hur bruden och brudgummen väljer att gå in i kyrkan är en fråga om tycke och smak. Prästens och kyrkans roll vid vigselgudstjänsten är att be om Guds välsignelse över brudparet och deras liv tillsammans. Inte att vara smakdomare över deras musikval, klädsel eller sätt att gå.

För det andra. Varför särbehandlar Svenska kyrkan kungafamiljen? Kyrkoordningen särbehandlar hovet och kungafamiljen genom att låta dem utgöra en egen församling, hovförsamlingen, med en biskop som överhovpredikant. Och ärkebiskopen ställer självklart upp som vigselförrättare när kungafamiljen kallar. Varför det? Självklart ska Viktoria och Daniel få kyrklig vigsel om de så önskar. Men Svenska kyrkan är ingen statskyrka längre. Statschefens familj borde behandlas som alla andra medlemmar i kyrkan. Det skulle vara en angelägen markering av alla människors jämlikhet inför Gud.

Någon frågade vad senapsfröet står för i kristendomen. Så här tänker jag:

Jesus använder senapsfröet som en bild för Guds rike. Det goda kan börja som något väldigt litet, men det växer och blir stort, utan att vi riktigt förstår hur. Så senapsfröet kan stå för att vi ska våga tro att det goda spelar roll, hur litet det än kan verka.

Jonas Gardell formulerade frågan och flera olika personer fick ge korta svar i gårdagens avsnitt av Åh, Herregud (tramsigt namn på ganska seriöst program). Vem är Gud? Inte så lätt att svara på i en hast. Men här kommer några av mina svar.

Gud är ett mysterium att utforska.
Gud är livets givare.
Gud är Jesus från Nasaret.
Gud är livsanden som genomsyrar allt.
Gud är kärlek.
Gud är nära.
Gud är bortom.
Gud är.

Vad skulle du svara?

Jesus är inget offerlamm, skriver Annika Spalde (eller om det är Kyrkans Tidning som sätter den rubriken). Annika vänder sig mot att den objektiva försoningsläran så ofta betraktas som den enda rätta kristna läran om Jesus. Alltså att Jesus måste dö en plågsam död på korset för att Gud skulle kunna förlåta människornas synder. Men detta är bara en teologisk förklaringsmodell av flera. Annika Spalde framhåller den fornkyrkliga Christus Victor-teologin, där Kristus besegrar döden och ondskan genom att stiga ned till dödsriket och sedan uppstå igen. Ytterligare en modell är den subjektiva försoningsläran, där Jesu död på korset uppenbarar Guds kärlek till människorna och därigenom kallar oss att ta emot försoningen i våra hjärtan.

Det finns ingen färdig försoningslära i Bibeln, så alla försoningsteologier är konstruktioner där man försöker ge en logisk förklaring till det som ytterst är ett mysterium. Varför tror vi på en korsfäst Gud? Vad betyder berättelsen om att Jesus är Guds lamm som tar bort världens synd? Vilka svar vi väljer på den frågan hänger ihop med vad vi har för gudsbild och vilka värderingar vi tar för självklara. Är Gud som en medeltida kung, fast bara mycket mäktigare, som för sin heders skull måste straffa dem som bryter mot hans lagar? Eller är Gud som en fattig snickare från Nasaret, som ger bröd åt hungriga och syn åt blinda och som utan våld sätter sig upp mot det romerska imperiet?

När vi försöker snickra ihop försoningsläror utifrån bibelorden måste vi ta hänsyn till Jesu egen undervisning och den väg som Jesus kallade sina lärjungar att följa. Där brister den objektiva försoningsläran. Jesus tog avstånd från våld och dödsstraff och blodshämnd, och motiverade detta med att vi ska vara fullkomliga så som Gud är fullkomlig (Matt 5:38-48). Då ska vi inte konstruera en teologi som gör Gud mindre fullkomlig och mer blodtörstig. Gud har inget behov av att straffa eller att se blod. Däremot är Gud beredd att ge sitt eget blod för att befria oss från det onda.

Gud offrar sig i Jesus för människornas skull. På det sättet är Jesus ett offerlamm. Men det är inte Gud som kräver det offret för att kunna förlåta. Det är ondskan i världen som kräver offer. Inte Gud. I Kristus visar Gud sitt rätta väsen. Gud är ett lamm, inte en varg. Vi som följer Kristus ska också vara lamm, inte vargar. Så övervinner vi det onda med det goda. Precis som Gud.

Fasta och fest hör ihop. Som pasta och pesto, ungefär. Så om du tänker fasta på något sätt från och med i morgon, försumma då inte att festa idag.

Det är mycket ovanligt att en biskop i Svenska kyrkan avgår på grund av konflikter. Därför är det värt desto mer respekt att Sven Thidevall väljer att göra så.

Vi måste alla hantera småkonflikter varje dag. Och ibland måste vi ta stora konflikter för att kunna stå för det som är viktigt för oss. Men de där ofruktbara och bittra konflikterna som bara handlar om vem som ska få rätt, de borde vi dra oss ur. Det gagnar ingen att konflikter drivs vidare år efter år bara för att ingen vill ge sig. Då är det bättre att använda sina krafter till något annat.

I praktiken kan det förstås vara svårt att se skillnad mellan konflikter som handlar om viktiga sakfrågor och sådana som handlar om maktkamp och prestige. Ofta är det både och. Några varningssignaler tror jag kan vara:
- om jag ofta fantiserar om hur jag ska sätta min motpart på plats,
- om det är viktigare för mig att vinna än att nå en kompromiss som alla eller de flesta kan leva med,
- om jag själv eller människor omkring mig mår dåligt av konflikterna.

Då kan det vara dags att ta ett steg tillbaka och fundera över vad jag håller på med, och varför. Det kan vara viktigt att fortsätta driva sin linje. Men det kan också vara dags att ompröva sina metoder eller sina mål. Eller att dra sig tillbaka och göra något annat.

Konflikter finns det gott om i kyrkan. Precis som överallt annars där människor måste samarbeta med varandra. Ibland sägs det att den kyrkliga snällhetskulturen gör att konflikter får ligga och gro tills det blir för sent att ta itu med dem. Så kan det nog vara. Men jag tror inte att snällheten är mer destruktiv i kyrkan än på andra håll. Dels är snällhetskulturen ganska allmän i vårt land, inte bara i kyrkan. I de flesta sammanhang gäller att man helst vill vara vänlig och följsam och inte bråka. Och dels fungerar snällheten också som en positiv faktor som gör att man förebygger en del onödiga konflikter. Det är bra att vara snäll. Men det räcker inte att bara vara snäll.

Försoning är ett viktigt tema i kristen tro. Jag tänker mig att kyrkan borde vara en plats där man inte bara talar om försoning, utan också praktiserar försoning. Eller kärleksfull konflikthantering, som man också skulle kunna kalla det. Konflikter finns det alltid. Därför behövs det alltid konflikthantering och försoningsarbete. I Bibeln och den kristna traditionen finns det gott om praktiker för kärleksfull konflikthantering. Här är några exempel.

Försoningssamtal. När man tycker att någon gjort fel ska man ta upp det i enrum med den personen. Ganska läskigt. Men oftast mer konstruktivt än att prata illa om personen eller gå och vara arg. (Ordet försoningssamtal för det som Jesus talar om i Matt 18:15 lånar jag från Jonas Lundström.)

Bön. Att be för sina medmänniskor är ett sätt att öva sig i kärlek och empati. Mest ska man be för dem man har svårt för.

Förlåtelse. Att förlåta ses ibland som en kristen plikt. Men det går inte att förlåta för att man känner sig tvungen. Då blir det fejkad förlåtelse, inte verklig förlåtelse. Att kunna förlåta är en nåd. Och mest förlåter man andra för sin egen skull, för att släppa taget om det som varit och inte hålla på att älta.

Andlig vägledning. Det är ofta bra att tala med någon klok människa som står lite utanför mitt eget sammanhang, som inte bara bekräftar mig och hejar på utan hjälper mig att pröva mina egna motiv till att agera som jag gör.

Civil olydnad. Ofta är konflikter dolda under tjocka lager av vana och konvention. Då kan man behöva synliggöra konflikten genom att bryta mot konventionen, för den svagare partens skull. Ett exempel är när Jesus botar sjuka på sabbaten, eller när han driver ut månglarna ur templet.

Det finns många fler metoder och praktiker för kärleksfull konflikthantering, både i  kristen tradition och i allmänmänsklig erfarenhet. Använd gärna kommentarerna till att lägga till på listan!

Disclaimer: Det här inlägget är allmänt hållet och syftar inte på någon särskild kyrklig konflikt. Till exempel har jag ingen åsikt om det här eller det där. Mer än att det är bra att det verkar som att det finns personer som har ansvar och befogenheter att ta itu med konflikthanteringen.

Nu har äntligen Werner Jeanronds bok ”Kärlekens teologi” kommit ut på svenska. Jag har inte läst den än men vågar ändå rekommendera den varmt. Werner Jeanrond har varit professor vid Teologen i Lund så jag har kunnat följa hans arbete lite grann. Så här står det på bokens baksida:

Kärleken är den kristna trons centrum. Kristna tänkare har dock ofta utvecklat radikalt olika sätt att se på förhållandet mellan gudomlig och mänsklig kärlek och på kroppens, begärets, könets och sexualitetens betydelse för den mänskliga kärleken. Werner G. Jeanrond följer detta tänkande genom historien och undersöker potentialen och mångtydigheten i kristna sätt att betrakta kärlekens praxis. Vidare diskuterar han bibliska och efterbibliska kärleksteologier och deras respektive horisont, motiveringar och problem. Målet är att utveckla en kritisk och självkritisk kärlekens teologi för vår tid.

Och här kan man läsa ett litet smakprov ur ”Kärlekens teologi”.

Här blir det några osorterade tankespån på temat arvsynd.

1. Poängen med att man tidvis talat mycket om arvsynden i vår kristna tradition, är väl att man velat betona människans beroende av Gud. Vi ska förlita oss på Gud och på Guds kärlek och nåd, inte på våra egna prestationer. Vi ska vara gudscentrerade, inte självcentrerade. Tanken är alltså god. Frågan är om det fungerar pedagogiskt och psykologiskt. Blir vi mindre självcentrerade när vi talar mer om vår synd? Får vi större frimodighet i tron och större kärlek till våra medmänniskor när vi varje söndag påminns om vårt syndafördärv? Jag är skeptisk till det.

2. Synen på barnuppfostran och människans psykologi har förändrats ganska kraftigt på ett par generationer. Idag tror vi inte att det är bra för barnen att ”hållas i Herrans tukt och förmaning”. Barnens utveckling gynnas inte av att vi ständigt påtalar deras fel och hotar med straff. Men idealet är inte heller att ständigt berömma och säga hur duktiga de är. Snarare tror vi att barn behöver varma och kärleksfulla relationer. Barn behöver bli sedda och älskade och tagna på allvar sådana som de är, med sina känslor och tankar och funderingar. Så läggs grunden till sund självkänsla och empati. Det är nog ofrånkomligt att vår gudsbild förändras när synen på föräldraskap förändras — det är ju en kristen rotmetafor att Gud är den gode Fadern, den kärleksfulla Föräldern. Och att vårt sätt att tala om Gud och teologin förändras när synen på pedagogik och psykologi förändras.

3. Skuld är oftast en dålig drivkraft. Gud förlåter vår skuld och vi ska förlåta andras skuld — så att vi kan lägga skulden åt sidan. Därmed kan vi bereda plats för kärlek och medkänsla som drivkraft i stället.

4. Det är en märklig och destruktiv tanke att arvsynden skulle ge oss en medfödd och automatisk skuld inför Gud. I ortodoxa och baptistiska traditioner har man klarat sig utan teologin om arvskuld. Det borde lutheraner också kunna. Arvsynden är en skada som gör att vi och vår värld behöver helande och läkedom. Men att vi är skadade medför inte skuld i sig. Det är när vi skadar andra som vi drar på oss skuld.

5. Läran om arvsynden är viktig som korrektiv mot orealistiska uppfattningar om människans möjlighet till godhet och gudomlighet. Vi kan inte dela in människor i goda och onda. Vi kan inte blunda för det destruktiva i oss själva. Vi kan aldrig bli vare sig perfekta eller rättfärdiga. Vi når inte Gud genom att få rätt insikt, rätt medvetande, rätt lära. Vi behöver ny skapelse. Vi behöver Gud.

6. Men arvsynden är inte den djupaste sanningen om människan. Arvheligheten går ännu djupare. Vi är skapade till Guds avbild och lever av Guds kärlek och välsignelse. Guds ”original blessing” är mer primär än vår ”original sin”.

7. Och på tal om det så är arvsynd inte ett så lyckat ord. Kanske att ursynd eller ursprungssynd bättre uttrycker den teologiska tanken om att vi föds in i en skadad värld där det är svårt att göra det goda. ”Original sin”, på engelska.

8. Som Hilma påpekar i en kommentar till mitt förra inlägg, finns det en hel del arvsynd i kyrkan som institution och tradition. Även arvsyndsläran, med de konsekvenser den fått genom historien, är märkt av arvsynden.

Diskussionen om dopet och arvsynden fortsätter i Svenska kyrkan. Eva-Lotta Grantén menar att vi måste granska läran om arvsynden och formulera om den i dialog med den tid vi lever i. Jag håller med. Arvsyndsläran har haft en stark ställning i luthersk tradition och kan inte bara strykas eller förtigas. Men den är behäftad med en hel del problem eftersom den på många sätt förutsätter en antik världsbild som vi idag har svårt att dela. Därför kan vi inte bara upprepa vad tidigare generationer har sagt. Vi måste tänka.

Det finns ett samband mellan barndop och arvsyndslära. Om man tänker att människan föds ond och fördärvad och med skuld inför Gud, då blir det logiskt att vilja döpa barnen så fort som möjligt så att de renas från synden och får del av Guds nåd och förlåtelse. Så har barndopet motiverats i luthersk tradition. Men historiskt har nog sambandet gått på andra hållet. Barndopet kom först och arvsyndsläran senare. Jag antar att barndopet var en förutsättning för att man skulle kunna formulera läran om arvsynden — vi döper barnen, alltså behöver de renas från synd, alltså är syndafördärvet medfött. Ofta är det ju så att riten kommer först och den teologiska förklaringen sedan.

Eva-Lotta Grantén räknar upp några problem med den traditionella arvsyndsläran. Den utgår från att människan och skapelsen fallit från en ursprunglig fullkomlighet, men någon sådan händelse är svår att historiskt förena med människans utveckling genom evolutionen. Döden och ofullkomligheten har alltid funnits. Likaså är det svårt att förklara vad man idag menar med att människans ”form” eller ”natur” är skadad genom syndafallet. Tanken att människan har en inneboende essens har för länge sedan dekonstruerats bort. Men för mig är det största intellektuella problemet med arvsyndsläran att den förutsätter att skuld kan ärvas. Jag kan hålla med om att vi alla i någon mening föds defekta och ofullkomliga, och att vi föds in i strukturer och sammanhang som är märkta av synden och som kommer att snärja och deformera oss. Men det nyfödda barnet har ingen skuld till att det är så. Inte i någon bemärkelse som går att förena med hur vi annars ser på moral, ansvar och skuld. I antiken kunde man se det som rimligt att barnen hålls ansvariga för föräldrarnas och förfädernas gärningar, och att man kan födas till slav för att föräldrarna är slavar. Men idag skulle det ses som djupt orättfärdigt. Om ett barn föds in i skuldslaveri, vilket händer på många håll i världen, så skulle vi mena att den som är ond är den som hävdar att barnet står i skuld. Inte barnet. Därför blir det problem med gudsbilden om vi säger att människor föds med skuld inför Gud.

När det gäller dopordningen är det främst befrielsebönen som ifrågasatts. Kan man be att barnet ska ”befrias från mörkrets makt”? Formuleringen är lite diffus. Men visst finns det mycket mörker som har makt över oss, även som spädbarn. Jag skulle gärna vilja att befrielsebönen formulerades lite tydligare. Men inte ta bort den. Däremot har jag problem med den dopbön (det finns två olika alternativ) där man ber att dopkandidaten ska ”bli renad från syndens skuld”. Så ber jag gärna när det är ungdomar eller vuxna som döps. Men inte när det är småbarn. 

Vad säger ni som läser detta? Kan man omformulera arvsyndsläran på ett meningsfullt sätt? Föds vi med skuld? Vad är det som små barn behöver befrias och renas ifrån?