Ibland känns det roligt och angeläget att blogga. Att formulera och utbyta tankar om viktiga saker – eller lite mindre viktiga som ändå kan vara värda en halvtimme av mitt liv. Men ibland drabbas jag av misstanken att bloggandet, liksom teologin överhuvudtaget, lätt blir en flykt undan verkligheten. En flykt in i teoriernas värld, som är så mycket enklare att hantera än det praktiska livet med andra människor. Särskilt besvärande är en sådan misstanke när man insisterar på att kristendomen är en praktik, inte en lära. Att kristendomen är något man gör, inte något man tänker.  Magnus Sundell uttrycker saken så här:

Jesus var som sagt synnerligen praktiskt inriktad. Inte minst uppmanade han oss gång på gång att älska våra medmänniskor. Men mycket av det han undervisade och praktiserade har genom åren förvandlats till enbart teorier. Det stora problemet är kanske att dessa teorier är så oerhört snygga. Att de går så bra att diskutera, göra utläggningar kring, koppla samman med filosofi och psykologi, meditera över, skriva sånger om, skriva krönikor om… Ändå vet vi att kärlek är precis en sådan där sak som bara finns i praktiken. 

Kärlek finns bara i praktiken. Det är väldigt bra sagt. Och helt meningslöst att säga om man inte också gör det. Men jag föreställer mig att det har en poäng att säga saker, att tänka och reflektera och formulera sig om det som är viktigt i livet. Så länge det är praktiska teorier man sysslar med, reflektion över praxis, och inte något som är frikopplat från livet i övrigt.