”Den rätta läran” har en stark ställning i kristendomens historia. Så stark att själva tron ibland förväxlas med läran. Inte minst kan väl katekestraditionen ha bidragit till detta. Under flera sekler i vårt land lärdes den kristna tron ut som en serie frågor med färdiga svar. Godkänt i kristendom fick man när man memorerat alla svaren.

Även Jesus ställde frågor ibland. Men då rör det sig om existentiella frågor, inte kunskapsfrågor. Vem säger ni att jag är? Älskar du mig? Och framför allt handlar livet som lärjunge om att vara med Jesus, lära av hans exempel, och sändas ut för att praktisera det man lärt. Att leva Jesus-livet. Gudsrikeslivet. Ett gott kristet får är man om man känner igen Herdens röst och visar kärlek och barmhärtighet mot sina medmänniskor.

Jag tänker mig att de kristna kyrkorna och gemenskaperna skulle ha samma fokus. Att vi främst ska träna oss i kristen fåraktighet. Tro, hopp och kärlek. Visst finns det plats även för intellektuella fårskallar, som vill ha tankereda och tänka långa ord. Men det är inte läran som är tron. Läran kan vi diskutera och gräla om. Men vi borde inte dra gränser mellan får och getter utifrån lärofrågor. Man ska inte döma fåret efter den teologiska ullen. För det gör inte Jesus. Domen handlar om hur vi förhåller oss till Jesus och våra medmänniskor. Och det är egentligen samma sak.

Till fåraktighetens väsen hör väl att den oftast inte gör så mycket väsen av sig. Men sådana här initiativ bräker jag gärna bifall till.

Det är mänskligt att vilja dra gränser mellan vi och de. Inne och ute. Good guys och bad guys. Även Jesus drar en sådan gräns, om vi får tro Domssöndagens liknelse om fåren och getterna. Gränsen skär rakt igenom alla synliga gruppindelningar, på tvärs mot alla skiljelinjer mellan svenskar och danskar, rika och fattiga, kristna och muslimer, heterosexuella och homosexuella, protestanter och katoliker, renläriga och villolärare. Alla sådana distinktioner är oviktiga. En enda skillnad finns det som betyder något inför Gud. Det är skillnaden mellan barmhärtiga och obarmhärtiga. Mellan kärlek och icke-kärlek. Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, det har ni gjort för mig.

I helgen hade vi förmånen att ha broder Matthew från Taizé på besök i vårt hem och i vår lilla bykyrka. Vi var det sista stoppet på Matthews höstresa genom Sverige, där han besökt olika församlingar och sammanhang, främst inom Svenska kyrkan. ”Pilgrimsfärd för tillit på jorden” är det stående temat för Taizé-kommunitetens möten. Ett bra tema, alltid och överallt. Den här hösten är kanske Svenska kyrkan i lite extra stort behov av tillit. När människor från olika fromhetstraditioner inom kyrkan misstror varandra, kan Taizé-kommunitetens fokusering på det centrala i tron fungera som en påminnelse om att vi alla delar detta centrum. Bön, gemenskap, försoning. Glädje, enkelhet och medkänsla. Confitemini Domino, quoniam bonus.

Ibland kan man nästan tro att tidningen Dagen parodierar sig själv. Som den här lilla notisen om ”den kristne hockeystjärnan i hockey” (sa vi att han spelar hockey? och är kristen?).

Ibland kan en liten preposition vara så ryslig. Så här beskriver en 67-årig man sitt sexköp: ”Jag betalade 1 500 kronor för henne men uppfattade aldrig att hon var minderårig.” Han betalade 1 500 kronor för henne. Inte till henne. Han köpte henne som man köper en vara eller ett djur. Och han uppfattade inte att flickan han köpte var ett barn, som hade kunnat vara hans barnbarn. Då uppfattade han nog inte heller att hon var en människa.

Nåväl, även sexköpare är människor. Så poängen här är inte att kasta sten på andra syndare. Som bibelnörd vill jag hellre ta tillfället i akt att fundera över vad Paulus säger om saken:

”Ingen får kränka och utnyttja sin broder i det som det här gäller” (1 Thess 4:6).

Otukt är det Paulus talar om här, liksom på en del andra ställen. Men för en gångs skull markerar han inte bara avstånd utan ger något som liknar en definition av vad han menar med otukt — att kränka och utnyttja sin medmänniska. I den grekisk-romerska världen var det socialt accepterat att köpa prostituerade och att fritt förfoga över sina slavar. Om man var man, vill säga. Kvinnor skulle vara trogna sina män. Paulus sällar sig till en liten minoritet av stränga moralister som menar att män ska vara lika kyska och trogna som kvinnor.

Maningarna att undvika otukt riktar sig alltså till männen. Men varför skriver då Paulus att man inte ska kränka och utnyttja sin broder? Den vanliga tolkningen är att man inte ska kränka sin broder genom att göra något otillbörligt med hans hustru eller dotter. Så kan tankegången gå i en patriarkal hederskultur, att det är mannens heder som kränks när kvinnliga familjemedlemmar har sex med fel män. Men jag vill gärna tro att Paulus även bryr sig om de mest utsatta. Slavarna och de prostituerade, av båda könen. Att inte kränka sin broder kan då handla om att en kristen man inte ska utnyttja sina manliga slavar, som också är troende.

Jag tror alltså att 1 Thess 4:6 kan vara den vers i Nya testamentet som ligger närmast att faktiskt handla om homosexuella relationer mellan kristna. Inte jämlika och trogna homosexuella relationer, för några sådana hittar vi inte i antiken. Men kanske har vi i alla fall några ord om exploaterande homosexuella relationer mellan kristna. De verser som ofta åberopas från Rom 1 och 1 Kor 6 skildrar Paulus stereotyp av de dekadenta hedningarna som bara drivs av sina begär och har sex till höger och vänster (jfr 1 Thess 4:5). Dem kan man ta kategoriskt avstånd från. Men här i 1 Thess 4 handlar det om pastorala råd till de kristna männen. De ska avstå från otukt, det vill säga att utnyttja slavar och prostituerade, vare sig dessa är kvinnor eller män. Ingen får kränka och utnyttja sin broder eller syster. För även slavar och prostituerade är människor.

Det talas mycket om bibeltrohet. Men sällan når argumenten bortom slagordsnivån. Just nu är det framför allt samkönade äktenskap som stämplas som bibelotrogna. Och jag har hunnit bli väldigt trött på att Bibeln så ofta bara viftas med i debatten men så sällan öppnas och studeras. Vad står det egentligen om äktenskapet i Bibeln? Och hur ska vi förhålla oss till att vi lever i ett helt annat samhälle än vad som tas för givet i Bibeln?

Samkönade äktenskap diskuteras aldrig i Nya testamentet. Däremot diskuteras en del andra frågor som har med äktenskapet att göra:

1) Skilsmässa. Både Jesus och Paulus tar generellt avstånd från skilsmässa och omgifte (även om vissa undantag nämns).

2) Förhållandet mellan makarna. På flera ställen i breven inskärps att mannen är hustruns huvud och att hustrun ska underordna sig sin man.

3) Om man överhuvudtaget bör gifta sig. Paulus rekommenderar starkt att de som inte är gifta förblir ogifta. Det är bara de som inte klarar av att leva avhållsamt som han rekommenderar att gifta sig.

Sedan hundra år tillbaka accepterar Svenska kyrkan skilsmässa och vigsel av frånskilda. Jämställda äktenskap är normen i de flesta kyrkliga sammanhang. Och äktenskapet framstår ofta som ett kyrkligt ideal, medan det självvalda singellivet betraktas som ett undantag. Därför undrar jag: Om man accepterar skilsmässa, jämställdhet och äktenskapet som ideal, hur kan man då samtidigt vara säker på att samkönade äktenskap är oförenliga med troheten mot Bibeln? Borde vi inte börja diskussionen om Bibeln och nutida kristen äktenskapssyn med att reflektera över de frågor om äktenskapet som faktiskt tas upp i Nya testamentet?

Mina frågor är ärligt menade. Jag vill gärna höra vad andra har att säga om detta, utifrån olika perspektiv. Men jag vill ha ett seriöst samtal. Kättarförklaringar och utläggningar om Svenska kyrkans förfall undanbedes. Det finns gott om andra forum för sådant.

Exempel på summariska uttalanden om äktenskap och bibeltrohet finns här, här, här och här.

Det sägs att en kyrka i Stockholm inbjuder till ”Oneness Blessing”. Jag är inte så oroad över New Age-synkretismen i detta – inte jämfört med de former av avguda- dyrkan som vi alla praktiserar dagligen, som egoism och mammonkult — men ser det som ett symptom på att det finns brister i välsignelsens teologi och praktik i vår kyrka.

I stort sett alla gudstjänster i Svenska kyrkan avslutas med en välsignelse. Jag har varit med om det tusentals gånger, både att bli välsignad och att uttala välsignelsens ord. Ändå vet jag inte riktigt vad det är vi gör när vi välsignar. Å ena sidan är det inte bara en förbön eller en from förhoppning som uttalas. Välsignelsen är en performativ språkhandling. Det är något som sker i och med att orden uttalas. Å andra sidan menar vi inte att den som välsignar besitter en kraft som mekaniskt överförs till den som välsignas. New Age-filosofiska eller kvasi-vetenskapliga förklaringsmodeller känns främmande i sammanhanget.

Det bästa jag kan komma på att säga så här provisoriskt är att välsignelsen har en sakramental karaktär, för att tala teologiska. Vi tror att Gud gör något i och genom det som människor gör. Vi tror att Gud välsignar, och att denna välsignelse kan förmedlas av människor. Mycket mer borde kunna sägas. Jag tror att vi behöver utveckla välsignelsens teologi (långt bortom att bara diskutera vilka par som ska få välsignas i kyrkan…). Bidra gärna med dina kommentarer!

Samtidigt vet jag erfarenhetsmässigt och intuitivt att det är bra att välsigna och att bli välsignad. Det är något gott som sker i och med välsignelsen. Därför är det viktigare att praktisera välsignelse än att försöka förklara den. Jag tror att vi kan göra mycket för att utveckla välsignelsens praktik. Gudstjänstens kollektiva välsignelse kan kompletteras med former för personlig välsignelse. Särskilda välsignelsehandlingar finns för konfirmation, vigsel och vigningar, men skulle kunna finnas för många fler situationer och vägval i livet. Nya och nygamla välsignelseformuleringar sprids, men kan spridas mera. Bidra gärna med synpunkter och förslag även till detta!

På Alla Själars Dag greps fem plogbillsaktivister för omfattande åverkan på en kärnvapenbas i delstaten Washington, USA. De fem är:

Anne Montgomery, 83 år. Katolsk ordenssyster.
Bill Bichsel, 81 år. Jesuit.
Susan Crane, 65 år. Lärare.
Steve Kelly, 60 år. Jesuit.
Lynne Greenwald, 60 år. Sjuksköterska.

Gud,
om du låter mig bli gammal,
så ge mig också styrka i hjärta och händer
att rätt hantera bultsax och hammare.
Amen.

Dölj din fromhet och visa din kärlek, sa en katolsk vän för länge sedan. Det är en god och biblisk sentens. Härmed ger jag den vidare till dem som organiserar Jesusmanifestationen i Stockholm. Dölj er fromhet och visa er kärlek. Att manifestera Jesus handlar inte om att be i gathörnen och säga ”Herre, herre”. Jesus kan bara manifesteras genom att man förkroppsligar hans kärlek till alla människor. Säkert kan man göra ett bra evenemang på det temat. Men kärleken måste vara självändamål, inte ett sätt att få rubriker.

Ibland känns det roligt och angeläget att blogga. Att formulera och utbyta tankar om viktiga saker – eller lite mindre viktiga som ändå kan vara värda en halvtimme av mitt liv. Men ibland drabbas jag av misstanken att bloggandet, liksom teologin överhuvudtaget, lätt blir en flykt undan verkligheten. En flykt in i teoriernas värld, som är så mycket enklare att hantera än det praktiska livet med andra människor. Särskilt besvärande är en sådan misstanke när man insisterar på att kristendomen är en praktik, inte en lära. Att kristendomen är något man gör, inte något man tänker.  Magnus Sundell uttrycker saken så här:

Jesus var som sagt synnerligen praktiskt inriktad. Inte minst uppmanade han oss gång på gång att älska våra medmänniskor. Men mycket av det han undervisade och praktiserade har genom åren förvandlats till enbart teorier. Det stora problemet är kanske att dessa teorier är så oerhört snygga. Att de går så bra att diskutera, göra utläggningar kring, koppla samman med filosofi och psykologi, meditera över, skriva sånger om, skriva krönikor om… Ändå vet vi att kärlek är precis en sådan där sak som bara finns i praktiken. 

Kärlek finns bara i praktiken. Det är väldigt bra sagt. Och helt meningslöst att säga om man inte också gör det. Men jag föreställer mig att det har en poäng att säga saker, att tänka och reflektera och formulera sig om det som är viktigt i livet. Så länge det är praktiska teorier man sysslar med, reflektion över praxis, och inte något som är frikopplat från livet i övrigt.