Skrivet av: Fredrik | 20 mars 2010

Senapsfröets betydelse

Någon frågade vad senapsfröet står för i kristendomen. Så här tänker jag:

Jesus använder senapsfröet som en bild för Guds rike. Det goda kan börja som något väldigt litet, men det växer och blir stort, utan att vi riktigt förstår hur. Så senapsfröet kan stå för att vi ska våga tro att det goda spelar roll, hur litet det än kan verka.

Jesus är inget offerlamm, skriver Annika Spalde (eller om det är Kyrkans Tidning som sätter den rubriken). Annika vänder sig mot att den objektiva försoningsläran så ofta betraktas som den enda rätta kristna läran om Jesus. Alltså att Jesus måste dö en plågsam död på korset för att Gud skulle kunna förlåta människornas synder. Men detta är bara en teologisk förklaringsmodell av flera. Annika Spalde framhåller den fornkyrkliga Christus Victor-teologin, där Kristus besegrar döden och ondskan genom att stiga ned till dödsriket och sedan uppstå igen. Ytterligare en modell är den subjektiva försoningsläran, där Jesu död på korset uppenbarar Guds kärlek till människorna och därigenom kallar oss att ta emot försoningen i våra hjärtan.

Det finns ingen färdig försoningslära i Bibeln, så alla försoningsteologier är konstruktioner där man försöker ge en logisk förklaring till det som ytterst är ett mysterium. Varför tror vi på en korsfäst Gud? Vad betyder berättelsen om att Jesus är Guds lamm som tar bort världens synd? Vilka svar vi väljer på den frågan hänger ihop med vad vi har för gudsbild och vilka värderingar vi tar för självklara. Är Gud som en medeltida kung, fast bara mycket mäktigare, som för sin heders skull måste straffa dem som bryter mot hans lagar? Eller är Gud som en fattig snickare från Nasaret, som ger bröd åt hungriga och syn åt blinda och som utan våld sätter sig upp mot det romerska imperiet?

När vi försöker snickra ihop försoningsläror utifrån bibelorden måste vi ta hänsyn till Jesu egen undervisning och den väg som Jesus kallade sina lärjungar att följa. Där brister den objektiva försoningsläran. Jesus tog avstånd från våld och dödsstraff och blodshämnd, och motiverade detta med att vi ska vara fullkomliga så som Gud är fullkomlig (Matt 5:38-48). Då ska vi inte konstruera en teologi som gör Gud mindre fullkomlig och mer blodtörstig. Gud har inget behov av att straffa eller att se blod. Däremot är Gud beredd att ge sitt eget blod för att befria oss från det onda.

Gud offrar sig i Jesus för människornas skull. På det sättet är Jesus ett offerlamm. Men det är inte Gud som kräver det offret för att kunna förlåta. Det är ondskan i världen som kräver offer. Inte Gud. I Kristus visar Gud sitt rätta väsen. Gud är ett lamm, inte en varg. Vi som följer Kristus ska också vara lamm, inte vargar. Så övervinner vi det onda med det goda. Precis som Gud.

Skrivet av: Fredrik | 10 februari 2010

Kärleksfull konflikthantering

Konflikter finns det gott om i kyrkan. Precis som överallt annars där människor måste samarbeta med varandra. Ibland sägs det att den kyrkliga snällhetskulturen gör att konflikter får ligga och gro tills det blir för sent att ta itu med dem. Så kan det nog vara. Men jag tror inte att snällheten är mer destruktiv i kyrkan än på andra håll. Dels är snällhetskulturen ganska allmän i vårt land, inte bara i kyrkan. I de flesta sammanhang gäller att man helst vill vara vänlig och följsam och inte bråka. Och dels fungerar snällheten också som en positiv faktor som gör att man förebygger en del onödiga konflikter. Det är bra att vara snäll. Men det räcker inte att bara vara snäll.

Försoning är ett viktigt tema i kristen tro. Jag tänker mig att kyrkan borde vara en plats där man inte bara talar om försoning, utan också praktiserar försoning. Eller kärleksfull konflikthantering, som man också skulle kunna kalla det. Konflikter finns det alltid. Därför behövs det alltid konflikthantering och försoningsarbete. I Bibeln och den kristna traditionen finns det gott om praktiker för kärleksfull konflikthantering. Här är några exempel.

Försoningssamtal. När man tycker att någon gjort fel ska man ta upp det i enrum med den personen. Ganska läskigt. Men oftast mer konstruktivt än att prata illa om personen eller gå och vara arg. (Ordet försoningssamtal för det som Jesus talar om i Matt 18:15 lånar jag från Jonas Lundström.)

Bön. Att be för sina medmänniskor är ett sätt att öva sig i kärlek och empati. Mest ska man be för dem man har svårt för.

Förlåtelse. Att förlåta ses ibland som en kristen plikt. Men det går inte att förlåta för att man känner sig tvungen. Då blir det fejkad förlåtelse, inte verklig förlåtelse. Att kunna förlåta är en nåd. Och mest förlåter man andra för sin egen skull, för att släppa taget om det som varit och inte hålla på att älta.

Andlig vägledning. Det är ofta bra att tala med någon klok människa som står lite utanför mitt eget sammanhang, som inte bara bekräftar mig och hejar på utan hjälper mig att pröva mina egna motiv till att agera som jag gör.

Civil olydnad. Ofta är konflikter dolda under tjocka lager av vana och konvention. Då kan man behöva synliggöra konflikten genom att bryta mot konventionen, för den svagare partens skull. Ett exempel är när Jesus botar sjuka på sabbaten, eller när han driver ut månglarna ur templet.

Det finns många fler metoder och praktiker för kärleksfull konflikthantering, både i  kristen tradition och i allmänmänsklig erfarenhet. Använd gärna kommentarerna till att lägga till på listan!

Skrivet av: Fredrik | 27 januari 2010

Om arvsynd och arvhelighet

Här blir det några osorterade tankespån på temat arvsynd.

1. Poängen med att man tidvis talat mycket om arvsynden i vår kristna tradition, är väl att man velat betona människans beroende av Gud. Vi ska förlita oss på Gud och på Guds kärlek och nåd, inte på våra egna prestationer. Vi ska vara gudscentrerade, inte självcentrerade. Tanken är alltså god. Frågan är om det fungerar pedagogiskt och psykologiskt. Blir vi mindre självcentrerade när vi talar mer om vår synd? Får vi större frimodighet i tron och större kärlek till våra medmänniskor när vi varje söndag påminns om vårt syndafördärv? Jag är skeptisk till det.

2. Synen på barnuppfostran och människans psykologi har förändrats ganska kraftigt på ett par generationer. Idag tror vi inte att det är bra för barnen att ”hållas i Herrans tukt och förmaning”. Barnens utveckling gynnas inte av att vi ständigt påtalar deras fel och hotar med straff. Men idealet är inte heller att ständigt berömma och säga hur duktiga de är. Snarare tror vi att barn behöver varma och kärleksfulla relationer. Barn behöver bli sedda och älskade och tagna på allvar sådana som de är, med sina känslor och tankar och funderingar. Så läggs grunden till sund självkänsla och empati. Det är nog ofrånkomligt att vår gudsbild förändras när synen på föräldraskap förändras — det är ju en kristen rotmetafor att Gud är den gode Fadern, den kärleksfulla Föräldern. Och att vårt sätt att tala om Gud och teologin förändras när synen på pedagogik och psykologi förändras.

3. Skuld är oftast en dålig drivkraft. Gud förlåter vår skuld och vi ska förlåta andras skuld — så att vi kan lägga skulden åt sidan. Därmed kan vi bereda plats för kärlek och medkänsla som drivkraft i stället.

4. Det är en märklig och destruktiv tanke att arvsynden skulle ge oss en medfödd och automatisk skuld inför Gud. I ortodoxa och baptistiska traditioner har man klarat sig utan teologin om arvskuld. Det borde lutheraner också kunna. Arvsynden är en skada som gör att vi och vår värld behöver helande och läkedom. Men att vi är skadade medför inte skuld i sig. Det är när vi skadar andra som vi drar på oss skuld.

5. Läran om arvsynden är viktig som korrektiv mot orealistiska uppfattningar om människans möjlighet till godhet och gudomlighet. Vi kan inte dela in människor i goda och onda. Vi kan inte blunda för det destruktiva i oss själva. Vi kan aldrig bli vare sig perfekta eller rättfärdiga. Vi når inte Gud genom att få rätt insikt, rätt medvetande, rätt lära. Vi behöver ny skapelse. Vi behöver Gud.

6. Men arvsynden är inte den djupaste sanningen om människan. Arvheligheten går ännu djupare. Vi är skapade till Guds avbild och lever av Guds kärlek och välsignelse. Guds ”original blessing” är mer primär än vår ”original sin”.

7. Och på tal om det så är arvsynd inte ett så lyckat ord. Kanske att ursynd eller ursprungssynd bättre uttrycker den teologiska tanken om att vi föds in i en skadad värld där det är svårt att göra det goda. ”Original sin”, på engelska.

8. Som Hilma påpekar i en kommentar till mitt förra inlägg, finns det en hel del arvsynd i kyrkan som institution och tradition. Även arvsyndsläran, med de konsekvenser den fått genom historien, är märkt av arvsynden.

Skrivet av: Fredrik | 21 januari 2010

Dopet och arvsynden

Diskussionen om dopet och arvsynden fortsätter i Svenska kyrkan. Eva-Lotta Grantén menar att vi måste granska läran om arvsynden och formulera om den i dialog med den tid vi lever i. Jag håller med. Arvsyndsläran har haft en stark ställning i luthersk tradition och kan inte bara strykas eller förtigas. Men den är behäftad med en hel del problem eftersom den på många sätt förutsätter en antik världsbild som vi idag har svårt att dela. Därför kan vi inte bara upprepa vad tidigare generationer har sagt. Vi måste tänka.

Det finns ett samband mellan barndop och arvsyndslära. Om man tänker att människan föds ond och fördärvad och med skuld inför Gud, då blir det logiskt att vilja döpa barnen så fort som möjligt så att de renas från synden och får del av Guds nåd och förlåtelse. Så har barndopet motiverats i luthersk tradition. Men historiskt har nog sambandet gått på andra hållet. Barndopet kom först och arvsyndsläran senare. Jag antar att barndopet var en förutsättning för att man skulle kunna formulera läran om arvsynden — vi döper barnen, alltså behöver de renas från synd, alltså är syndafördärvet medfött. Ofta är det ju så att riten kommer först och den teologiska förklaringen sedan.

Eva-Lotta Grantén räknar upp några problem med den traditionella arvsyndsläran. Den utgår från att människan och skapelsen fallit från en ursprunglig fullkomlighet, men någon sådan händelse är svår att historiskt förena med människans utveckling genom evolutionen. Döden och ofullkomligheten har alltid funnits. Likaså är det svårt att förklara vad man idag menar med att människans ”form” eller ”natur” är skadad genom syndafallet. Tanken att människan har en inneboende essens har för länge sedan dekonstruerats bort. Men för mig är det största intellektuella problemet med arvsyndsläran att den förutsätter att skuld kan ärvas. Jag kan hålla med om att vi alla i någon mening föds defekta och ofullkomliga, och att vi föds in i strukturer och sammanhang som är märkta av synden och som kommer att snärja och deformera oss. Men det nyfödda barnet har ingen skuld till att det är så. Inte i någon bemärkelse som går att förena med hur vi annars ser på moral, ansvar och skuld. I antiken kunde man se det som rimligt att barnen hålls ansvariga för föräldrarnas och förfädernas gärningar, och att man kan födas till slav för att föräldrarna är slavar. Men idag skulle det ses som djupt orättfärdigt. Om ett barn föds in i skuldslaveri, vilket händer på många håll i världen, så skulle vi mena att den som är ond är den som hävdar att barnet står i skuld. Inte barnet. Därför blir det problem med gudsbilden om vi säger att människor föds med skuld inför Gud.

När det gäller dopordningen är det främst befrielsebönen som ifrågasatts. Kan man be att barnet ska ”befrias från mörkrets makt”? Formuleringen är lite diffus. Men visst finns det mycket mörker som har makt över oss, även som spädbarn. Jag skulle gärna vilja att befrielsebönen formulerades lite tydligare. Men inte ta bort den. Däremot har jag problem med den dopbön (det finns två olika alternativ) där man ber att dopkandidaten ska ”bli renad från syndens skuld”. Så ber jag gärna när det är ungdomar eller vuxna som döps. Men inte när det är småbarn. 

Vad säger ni som läser detta? Kan man omformulera arvsyndsläran på ett meningsfullt sätt? Föds vi med skuld? Vad är det som små barn behöver befrias och renas ifrån?

Skrivet av: Fredrik | 13 januari 2010

Varför döper vi barn?

Dopet är den kristna initiationsriten. Det är genom dopet som man blir kristen och medlem i kyrkan. I Svenska kyrkan, som i andra folkkyrkor, döps de flesta som små barn. Detta skär sig mot en individualistisk syn på tron som ett personligt beslut. Och det är en del av poängen med att vi döper barn. Den kristna tron är ett personligt avgörande — men inte bara det. Grunden för mitt liv som kristen är inte vad jag gör, utan vad Gud gör. Guds kärlek och nåd kommer först. Sedan kommer, förhoppningsvis, mitt gensvar.

Skrivet av: Fredrik | 11 januari 2010

Strid om dopet?

Det bloggas mycket om dopet nu. Jonatan Mattsson begår lustmord på Svenska kyrkans websida om dopet. Miriam Wredén Klefbeck värnar om befrielsebönen och arvsyndsläran, utifrån vad Kyrkans Tidning rapporterar om en omstridd dopordning utan befrielsebön. Och Annika Spalde undrar om barndöpandet går att förena med en tonvikt på efterföljelsen och livsföringen.

En del menar att dopsynen kommer att bli nästa stora stridsfråga i Svenska kyrkan. Gärna för mig. Det vore välgörande för kyrkan med en rejäl teologisk debatt om något som hör till trons centrum, som omväxling från en del annat. Dopet är en alldeles lysande stridsfråga. Jag återkommer alldeles säkert med synpunkter i ärendet.

Skrivet av: Fredrik | 29 december 2009

Trovärdig tro

Jag har alltid tyckt bäst om julen. Sedan jag var liten har jag fått höra att påsken egentligen är den största kristna högtiden. Men det lilla ordet ”egentligen” är avslöjande. Julen är de facto den största kristna högtiden. Det är den vi firar mest. Och med rätta, skulle jag vilja säga. Julen firar inkarnationen, att Gud blir människa. Det är det som är evangeliet, det glada budskapet. Gud blir människa. Då i Betlehem. Nu i våra liv. Påsken är också bra. Men sekundär.

För ett par veckor sedan fick jag ett mail från en bloggläsare som jag lovade att svara på med ett blogginlägg. Ursäkta att det dröjt. Jag har firat jul, helt enkelt. Men nu är jag redo. Frågan handlar om hur man kan mena att kristendomen är trovärdig, trots att så många kristna snarast motarbetar humanitet och medkänsla i världen. Så här skriver min bloggläsare:

Bibeln, kristendomen, kyrkan är dessa egentligen trovärdiga? Kan man bygga sitt liv på denna religion? Jag har satsat allt på att göra det men känner det som att jag misslyckats fatalt! Vad är det som gör att du anser kristendomen och kristen tro vara trovärdig? Jag vill minnas att du någon gång skrev att vara kristen för dig mer är ett ställningstagande än ett försanthållande. Skulle du vilja utveckla vad du menar med det?

Jag tog med mig den här frågan till julbönen och läsningen av julevangeliet. Är det trovärdigt, det som sägs där? Kanske inte om man menar att det ska vara historiskt och vetenskapligt och rationellt övertygande. Det verkar osannolikt att en romersk skattskrivning skulle ha gått till så som Lukas beskriver. Och Lukas berättelse om Jesu födelse går nog inte riktigt att förena med Matteus berättelse. Så om trovärdigheten handlar om logik och rationalitet, då är nog inte kristendomen så särskilt trovärdig.

Ändå tycker jag att julevangeliet är trovärdigt. Det är värt min tro. Det är värt min tillit, mitt engagemang, mitt liv. Kungen som föds i ett stall, gudabarnet som hyllas av herdar — det är den vackraste berättelsen jag vet. Så är det när Gud föds i vår värld. Det ser inte så mycket ut för världen. Det är en nåd att få upptäcka det. Att se det stora i det lilla. Gud i min medmänniska, i det lilla barnet. Som herdarna vill jag se tecknet på Guds närvaro och nåd i ett barn som ligger lindat i en krubba. I varje människa jag möter. Jag vill låta Gud födas också i mig. Och jag vill följa detta gudabarn från Betlehem i evangeliernas berättelser och i mitt liv.

The proof of the pudding is in the eating. Det finns inget annat bevis för den kristna tron än det rent praktiska, att det ger mig mening att leva så. Det funkar. Den kristna tron ger mig mera djupseende och gör mig till en bättre medmänniska, tror jag. Tyvärr finns det många exempel på kristna som snarare framstår som motmänniskor än som medmänniskor. Men det gör mig bara desto fastare besluten att inte låta dem äga den kristna berättelsen. Den kristna tron är min, den är vår. Och hurpass trovärdig den är — det är nog upp till oss.

Skrivet av: Fredrik | 14 december 2009

Religionsskifte

Ibland blir saker nästan parodiskt tydliga. Som när en övertalig kyrka i Malmö skulle säljas. Vilken religion är det som expanderar och behöver ett nytt tempel? Islam? Någon invandrarkyrka? Nej. Caroli kyrka ska byggas om till köpcentrum. Det är konsumismen som flyttar fram sina positioner. Frälsning genom shopping. Och som grädde på moset heter fastighetsbolaget som ska konvertera kyrkan till köpcentrum… Profi. Som i profit.

Mammon är den vanligaste avguden på jorden, sa Martin Luther. Fem hundra år senare har han mer rätt än någonsin.

Skrivet av: Fredrik | 09 december 2009

Har Svenska kyrkan avvisat Jesus?

Det är något med kombinationen av homosexualitet och äktenskap som provocerar fram retoriska överdrifter. Så här citerar Dagen Biörn Fjärstedt, som är biskop emeritus och doktor i Nya testamentet:

När Svenska kyrkan sa ja i höstas till vigsel av samkönade par var det första gången som man medvetet bröt mot en befallning av Jesus i Bibeln, enligt Biörn Fjärstedt.
— Sedan reformationen 1593 bygger kyrkans uppfattning på att alla tvister i tron ska med Skriften avgöras. Men de som nu sitter i ledningen har valt en annan linje. I tre av de fyra evangelierna talar Jesus tydligt om att äktenskapet gäller mellan man och kvinna och kopplar det till skapelseordningen. Men detta tas ingen hänsyn till. Det är en sak att inte hålla med Paulus i vissa frågor. Men att på detta sätt avvisa Jesus är helt exceptionellt, säger han och skakar på huvudet.

Detta är osant på åtminstone två punkter. För det första: Det finns ingen befallning från Jesus om att ”äktenskapet gäller mellan man och kvinna”. Det heterosexuella äktenskapet är en kulturell förutsättning som tas för given både av Jesus och hans samtida. Detta är inget som vare sig diskuteras eller befalles. Vad Jesus uttalar sig om är att mannen inte får skilja sig från sin hustru. Det är detta som Jesus befaller och som begrundas i skapelseordningen. Vad Gud har sammanfogat får inte mannen skilja åt (mer om detta har jag skrivit här). Om alla kulturella förhållanden som Jesus tar för givna ska ses som befallningar så får vi problem. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren” — vi måste alltså ha en kejsare, demokrati är mot Jesu befallning. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” — ut alltså, inga motorfordon för bibeltrogna missionärer. Och så vidare in absurdum. Det finns ingen möjlighet att fullständigt bokstavligt tillämpa allting som Jesus säger. Vi måste resonera om vad som är betydelsebärande för oss i det som Jesus säger.

För det andra: Svenska kyrkan har många gånger brutit mot Jesu befallningar i evangelierna. När det gäller äktenskapet bröt kyrkan medvetet mot Jesu befallning för omkring hundra år sedan när man accepterade skilsmässa och omgifte. Svenska kyrkan har aldrig tillämpat Jesu befallningar om att lärjungar ska ge bort allt de äger (Luk 12:33 och 14:33) och avstå från att använda svärd (Matt 5:39 och 26:52). Dessa frågor kan man diskutera och ha olika åsikter om. Men det är inte alldeles givet att ens tydliga befallningar från Jesus ska betraktas som bindande för kyrkan idag.

Tänk om vi kunde föra ett seriöst samtal om hur vi ska tolka Jesus och Bibeln, i stället för att använda retoriska dimridåer om att meningsmotståndarna överger Bibeln och avvisar Jesus. Men nu är jag kanske orealistisk.

Older Posts »

Kategorier