Skrivet av: Fredrik | 13 januari 2010

Varför döper vi barn?

Dopet är den kristna initiationsriten. Det är genom dopet som man blir kristen och medlem i kyrkan. I Svenska kyrkan, som i andra folkkyrkor, döps de flesta som små barn. Detta skär sig mot en individualistisk syn på tron som ett personligt beslut. Och det är en del av poängen med att vi döper barn. Den kristna tron är ett personligt avgörande — men inte bara det. Grunden för mitt liv som kristen är inte vad jag gör, utan vad Gud gör. Guds kärlek och nåd kommer först. Sedan kommer, förhoppningsvis, mitt gensvar.

Annonser

Responses

  1. Ja, precis. Så tröttsamt med den totala oförmågan hos somliga att förstå vår inställning till dopet.

  2. (Jag kör den förutsägbara och reagerar…)

    Kan du förklara förhållandet mellan påståendena;

    ”Detta skär sig mot en individualistisk syn på tron som ett personligt beslut.”

    och

    ”Den kristna tron är ett personligt avgörande”

    • Jonas, jag gjorde inlägget kort för jag litade på att du skulle nappa och sätta igång samtalet… 🙂

      Det jag säger här är att det är gott och bra att barndopet motsäger en rent individualistisk och intellektualiserande syn på den kristna tron. Att vara kristen handlar inte främst om tankeverksamhet, utan om att tillhöra en gemenskap och delta i de saker som kristna gör.

      En vuxen och mogen tro är ett personligt avgörande (ett existentiellt ställningstagande har jag kallat det tidigare, och jag ska återkomma till vad jag menar med det…). Men det finns många andra sätt att vara kristen på. Mina barn är kristna fastän de knappt vet om det än. De deltar i bön och gudstjänst, och någon form av tro har de, även om den inte på långa vägar kan ses som ett personligt beslut. Att barnen är döpta och räknas som kristna fullt ut, påminner oss vuxna om att det primära i den kristna tron är att ta emot Guds rike så som ett barn tar emot. Den personliga och avgjorda tron och det medvetna lärjungaskapet kommer sedan. Min tro hänger inte på vad jag gör, utan på vad Gud gör.

  3. ”Att vara kristen handlar inte främst om tankeverksamhet, utan om att tillhöra en gemenskap och delta i de saker som kristna gör.”

    Absolut! För anabaptisterna var just detta ett viktigt skäl till att inte döpa barn. I den anabaptistiska traditionen är försoningssamtal/församlingsfostran i linje med Mt 18:15-33 (samma sammanhang som ”att bli som ett barn”) en baspraktik tillsammans med dopet och Herrens måltid. Endast den kan komma ifråga för dopet som kan ställa sitt syskon till svars i enrum, som kan förmedla förlåtelse i Guds namn, och som i en gemenskap kan föra ett samtal om rätt och fel (”binda och lösa”) som kan få till konsekvens att en person ställs under församlingsfostran.

  4. Jag döptes när jag var knappt två månader och det är en fin grej att titta tillbaka på, att veta om har hänt mig. Farfar och morfar träffades på samma plats, enda gången det hände tror jag (farfars kanske första och enda besök i Stockholm tillochmed); de är bägge döda nu sen länge, morfar dog när jag var 1 år. ”Alla var där”, som det heter. För min skull. Jag minns när jag var liten och tittade på bilderna. Det var ingenting jag hade velat ha ogjort när jag sedermera långt senare ‘förstod’ vad det betyder att Jesus lever. Tvärtom, mitt vuxna jag kunde känna mitt nyfödda jag inom sig med en annan känslomässig resonans, liten och utan rynkor och språk och begrepp. Och veta att jag hela den här tiden varit innesluten i det här, och först nu förstå det. Dopet är ett sätt att förstå att jag blivit vald, utan några motkrav på prestationer från min sida. Att kärleken är att Gud älskade oss när vi ännu var syndare, typ.

  5. Maja. Jag tror att Gud älskar även odöpta. Ingenting kan ställa oss utanför Guds kärlek. (Jo, jag fattar att du också tror så…)

    Men jag kan förstå att det var fint, det vill jag inte ta ifrån någon.

  6. Maja och Jonas, tack till er båda två för att ni delar med er av vad dopet betyder för er.

    Jag tänker mig att barndop och troendedop (Jonas kanske föredrar något annat ord?) helt enkelt är två olika modeller för att praktisera kristen initiation, där inte den ena är rätt och den andra fel. Det går att förstå och respektera båda synsätten. Men det är intressant att de olika doppraktikerna för med sig så mycket konsekvenser för kyrkosyn och teologi och annat.

    För mig är det viktigt att tron och det kristna livet är en process, något som ska få växa och mogna hela livet. Vissa renodlingar av en evangelikal trosuppfattning gör tron till något binärt, antingen-eller. Frälst eller inte frälst. Då blir fokus på att definiera och försvara gränsen mellan kristna och icke-kristna. Och dopet ska då markera den här gränsen mellan innanför och utanför. Jag vill hellre ha fokus på centrum än på gränserna, och på gravitationen in mot centrum. Dopet blir då inte så mycket en gränsmarkör utan mer ett sätt att markera att Kristus drar alla människor till sig.

  7. Du talar förföriskt vackert om barndopet… 🙂

    Jag tycker dock du säger olika saker samtidigt, som i det stycke jag citerade ovan, och även i kommentarerna. Först tycks du säga att barndopet är viktigt för att det är viktigt att dina barn är kristna, och sen att gränserna inte spelar någon större roll. Det låter motsägelsefullt i mina öron.

    Sociologiskt så menar jag att alla grupper har gränser, annars är det inte en grupp. Men många söker maskera detta idag av någon anledning. Jag är mer för att tydliggöra hur gemenskapen och gränserna ser ut.

    Om dopet inte är en gränsmarkör, vad göra med bibeltexterna som tycks indikera just detta? Och varför inte i så fall gå omkring och smygskvätta på människor på bussar och torg för att markera att alla ska med?

    • Det är homiletiken, Jonas. Ingmar Bergman kallar det för ”en sorts yrkesskada” hos präster.

  8. Jonas. Precis som du så menar jag att alla redan är med, i betydelsen att alla människor omfattas av Guds kärlek och inget kan ställa oss utanför den. Men sedan har vi väl lite olika syn på hur kyrkan ska organiseras.

    Jag ser inte kyrkan som en ”grupp”, utan som ett redskap för Gud att dra oss människor närmare till sig. Kanske kan man likna kyrkan vid en befrielserörelse. Den är synlig och den har gränser, men de där gränserna är inte så intressanta. Det intressanta är i första hand att kämpa för hela folkets befrielse, och därmed att göra själva rörelsen överflödig och upphäva gränsen mellan innanför och utanför. Befrielserörelsen är viktig eftersom dess mål är viktigt. Därför är det viktigt att vara med och viktigt att få fler att bli aktiva och att tro på rörelsens ideal. Men när befrielserörelsen blir självändamål och medlemmarna ska ha fördelar framför dem som inte är med, då har revolutionen förråtts av sina egna.

  9. Well, som jag ser det ska församlingen erbjuda ett alternativt, distinkt (heligt) sätt att leva. Målet och förhoppningen är att få med alla på denna väg, men alla är ännu inte med, och det är poänglöst att släta ut evangeliets väg för att så många som möjligt ska komma med. Gränsen mellan innanför och utanför upphävs som jag ser det genom att alla kommer med på Vägen. Detta är Befrielsen. Agree or not?

  10. Om man ska spetsa till det lite för oss barndöpare så är det väl så att vi kan ställa motfrågan: ”varför väntar ni med att döpa människor?”. Idén är väl att de odöpta helt enkelt lever farligare än döpta? Är dopet en frälsning? Eller hur tänker man där, Fredrik?

  11. Jonas. Ja, församlingen ska erbjuda ett heligt sätt att leva. Nej, evangeliets väg slätas inte ut för att fler får räknas med. Som sagt, det är rörelsen in mot centrum som är det viktiga. Inte att hålla gränsen tydlig mellan innanför och utanför. Ingen av oss lever ju upp till idealet helt och hållet. Vi är alla på väg. Jag ser inget problem med att vi välkomnar människor som kan ha kommit olika långt på vägen in i församlingen, och även dem som är alldeles i början. Tvärtom tror jag att fler når en fördjupad kristen tro och praktik om inbjudan är öppen än om bara den som redan nått långt får vara med.

    • Menar du att alla är på väg? Jag tror att vissa är på väg åt fel håll och behöver byta riktning.

      Vad tror du om mitt förslag att gå runt och smygskvätta på folk?

      • Det är nog så att vi alla dras i olika riktningar och ständigt behöver få kursen korrigerad. Daglig omvändelse kallas det i luthersk tradition.

        Jag trodde inte du var seriös med det där om smygskvättandet. Det förutsätter ju att man tror att dopet har en magisk verkan så att det gör nytta även om varken man själv eller ens omgivning vet om att man är döpt. Och rent tekniskt går det inte att smygdöpa heller. Någon måste svara ja på dopfrågan och dopkandidatens namn måste nämnas.

  12. Maja. Barndöpare kan nog tänka lite olika om dopets frälsande verkan. En anledning till att man varit noga med att döpa så många barn som möjligt så tidigt som möjligt har ju varit läran om arvsynden och tanken att de som dör odöpta kan gå förlorade. Så ser inte jag det. Jag ser dopet snarare som en bekräftelse på att den döpte är Guds barn än som att man genom dopet blir Guds barn. Dopet förser oss med en kallelse till Kristus och ett mönster att leva utifrån. Men jag kan inte riktigt tänka mig att den odöpta bebisen ”lever farligare” än den döpta bebisen.

    Snart ska det bli ett inlägg om arvsynden, tänker jag mig…

  13. Smygskvättandet var väl inte helt seriöst, men inte helt oseriöst heller. Tack för svar.

    Så långt jag kan förstå har vi helt olika församlings/kyrko-syn. Du tycks mena att alla redan är med och bara behöver varandra vidare. Om detta vore fallet skulle världen se annorlunda ut, det är min övertygelse. Min upplevelse och läsning av historien är att människor inte kommer längre in i Guds vilja ju längre tiden går, varken individuellt eller kollektivt.

    Kan du se något behov av mindre enheter inom kyrkan som på ett tydligt sätt genom praktiker och livsstil lever ut ett alternativ till den rådande ordningen, gemenskaper med tydligare gränser? (Typ kloster)

    • ”Kan du se något behov av mindre enheter inom kyrkan som på ett tydligt sätt genom praktiker och livsstil lever ut ett alternativ till den rådande ordningen, gemenskaper med tydligare gränser? (Typ kloster)”

      Absolut. Fullständigt nödvändigt. Uppmuntrar allt sånt. Och för mig är det en viktig poäng att dessa ”mindre enheter” är mindre enheter just _inom kyrkan_, inom den stora gemenskapen. Inte autonoma grupper som ser sig själva som de enda sanna kristna. För då blir de mer splittrande än inspirerande.

      • Ok. Intressant samtal.

        1. Så då är det inte grupper med ett tydligt gemensamt liv och tydliga gränser som du har problem med?

        2. ”Inom kyrkan”? Vad är Kyrkan? Det låter som du menar kyrkan i organisatorisk mening, eftersom du tycks ta avstånd från autonoma grupper (som den jag tillhör). Följdfrågan blir i så fall vilken kyrka, eftersom det finns olika organisatoriska strukturer? Plötsligt blev frågan om gränser oerhört viktig, eller?

        3. Jag är mycket insatt när det gäller alternativ-kristna grupper och sekter. Jag känner inte till en enda autonom grupp som ser sig själva som dom enda sanna kristna. Däremot hör jag betydligt oftare människor som menar sig representera ”Kyrkan” tala som om Kyrkan vore dom enda sanna kristna.

      • Jag tycker också att det här är ett intressant samtal, även om vi avvikit lite från ämnet. Så jag fortsätter.

        1. Nej, jag har inget problem alls med att det finns kristna grupper som har ett gemensamt liv och tydliga gränser. Jag tycker sånt är bra och har deltagit i flera olika sådana grupper.

        2. Kyrkan är en rörelse som manifesteras i många olika organisationer. Ingen organisation har monopol på att vara kyrka. Så jag tar inte avstånd från autonoma grupper, bara från anspråk på att man är bättre och mer kristen än andra genom att tillhöra en viss grupp.

        3. Kanske är det så att min gammalkyrkliga lutherska bakgrund har programmerat mig att se det som elitism och gärningsrättfärdighet att vara ”föreningskristen”. Jag ska fundera på det.

  14. 2. Tror du det finns bättre eller sämre kristna, eller rentav falska kristna? Det låter ovan som om du tycker det, eftersom vi har talat om att vandra vidare, att växa osv. I så fall, är problemet just att man ser detta och talar om det eller vad?

    3. Jo, många är nog mer lutherska än man tror. Kanske.

  15. Jonas. Jag tror att det finns bättre och sämre kristna, och kanske rentav falska kristna. Det är viktigt för den som är en lärjunge att sträva efter att bli en bättre kristen — inte egentligen som självändamål, utan för att därigenom bli en bättre människa och ett bättre redskap för Guds rike. Därför är det också viktigt att tala med andra om att växa i tron och att ha en gemenskap till stöd för växandet.

    Det jag vänder mig emot är nog att klassificera och rangordna andra människor än mig själv som bättre eller sämre eller falska kristna. Och därmed ser jag inte heller någon möjlighet att dra tydliga gränser mellan vilka som är innanför eller utanför kyrkan och tron. Det intresserar mig inte heller. Det viktiga är att vi dras och strävar in mot centrum, inte att vi vet säkert var gränsen går mellan innanför och utanför.

    Det känns som att jag upprepar mig själv nu. Men fortsätt gärna samtalet om du tror det kan leda längre.

  16. Vi kan sluta där. Tack för samtalet! 🙂

  17. Tack själv, Jonas. Det är alltid ett nöje att ha med dig att göra.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: