Skrivet av: Fredrik | 27 januari 2010

Om arvsynd och arvhelighet

Här blir det några osorterade tankespån på temat arvsynd.

1. Poängen med att man tidvis talat mycket om arvsynden i vår kristna tradition, är väl att man velat betona människans beroende av Gud. Vi ska förlita oss på Gud och på Guds kärlek och nåd, inte på våra egna prestationer. Vi ska vara gudscentrerade, inte självcentrerade. Tanken är alltså god. Frågan är om det fungerar pedagogiskt och psykologiskt. Blir vi mindre självcentrerade när vi talar mer om vår synd? Får vi större frimodighet i tron och större kärlek till våra medmänniskor när vi varje söndag påminns om vårt syndafördärv? Jag är skeptisk till det.

2. Synen på barnuppfostran och människans psykologi har förändrats ganska kraftigt på ett par generationer. Idag tror vi inte att det är bra för barnen att ”hållas i Herrans tukt och förmaning”. Barnens utveckling gynnas inte av att vi ständigt påtalar deras fel och hotar med straff. Men idealet är inte heller att ständigt berömma och säga hur duktiga de är. Snarare tror vi att barn behöver varma och kärleksfulla relationer. Barn behöver bli sedda och älskade och tagna på allvar sådana som de är, med sina känslor och tankar och funderingar. Så läggs grunden till sund självkänsla och empati. Det är nog ofrånkomligt att vår gudsbild förändras när synen på föräldraskap förändras — det är ju en kristen rotmetafor att Gud är den gode Fadern, den kärleksfulla Föräldern. Och att vårt sätt att tala om Gud och teologin förändras när synen på pedagogik och psykologi förändras.

3. Skuld är oftast en dålig drivkraft. Gud förlåter vår skuld och vi ska förlåta andras skuld — så att vi kan lägga skulden åt sidan. Därmed kan vi bereda plats för kärlek och medkänsla som drivkraft i stället.

4. Det är en märklig och destruktiv tanke att arvsynden skulle ge oss en medfödd och automatisk skuld inför Gud. I ortodoxa och baptistiska traditioner har man klarat sig utan teologin om arvskuld. Det borde lutheraner också kunna. Arvsynden är en skada som gör att vi och vår värld behöver helande och läkedom. Men att vi är skadade medför inte skuld i sig. Det är när vi skadar andra som vi drar på oss skuld.

5. Läran om arvsynden är viktig som korrektiv mot orealistiska uppfattningar om människans möjlighet till godhet och gudomlighet. Vi kan inte dela in människor i goda och onda. Vi kan inte blunda för det destruktiva i oss själva. Vi kan aldrig bli vare sig perfekta eller rättfärdiga. Vi når inte Gud genom att få rätt insikt, rätt medvetande, rätt lära. Vi behöver ny skapelse. Vi behöver Gud.

6. Men arvsynden är inte den djupaste sanningen om människan. Arvheligheten går ännu djupare. Vi är skapade till Guds avbild och lever av Guds kärlek och välsignelse. Guds ”original blessing” är mer primär än vår ”original sin”.

7. Och på tal om det så är arvsynd inte ett så lyckat ord. Kanske att ursynd eller ursprungssynd bättre uttrycker den teologiska tanken om att vi föds in i en skadad värld där det är svårt att göra det goda. ”Original sin”, på engelska.

8. Som Hilma påpekar i en kommentar till mitt förra inlägg, finns det en hel del arvsynd i kyrkan som institution och tradition. Även arvsyndsläran, med de konsekvenser den fått genom historien, är märkt av arvsynden.

Annonser

Responses

  1. Du skriver så klokt. Tänk att vi har såna bra präster….. ;*)
    Det finns hopp för kyrkan när ni visar er och skriver utifrån en gudsbild som är genomtänkt.

    Arvhelighet – mitt i prick. *fniss*

    • Hilma. Nu rodnar jag lite. Men tack ändå. 🙂

      Det där med arvhelighet har jag fått från en katolik som menade att vi lutheraner varit så fixerade vid arvsynden att vi glömt bort arvheligheten. Klokt sagt, tyckte jag.

  2. 1. Nej men det finns en inbyggd förlåtelse i det, i att erkänna sin brist: ‘Jag kan inte bättre än såhär’. Innan vi blir mindre självcentrerade så kanske vi måste bli MER självcentrerade på ett konstruktivt sätt? Tillåta oss att slappna av och ta emot kärlek. Skulden att vara inkrökt i sig själv måste man bli befriad ifrån, men innan det är gjort är man egentligen inte självcentrerad, för att vara bortvänd från Gud är att vara bortvänd från sig själv.

    2. Ja men det där hänger ju också ihop med hur man tolkar synd och skuld. Ett barn gör ju fel och vet det och skäms för det, och är osäker ofta på vad som är okej och inte, och så vidare. Så att ändå bli älskad trots att skulden finns, och få bekräftat att det inte är någon skuggsida av sig själv man måste dölja för annars spricker allt, det kan vara frälsningen i en relation.

    3. Det handlar ju inte om att kyrkan ska PÅFÖRA skuld, utan erkänna den skuld som redan är där. Det är så tydligt när man ser omvända missbrukare av olika slag (jag är en), hur skuldmedveten man är och hur starkt nådeljuset är som tar emot ändå. Och den kyrka som inte bekräftar att den sett synden hos människan sviker den människan.

    4. –

    5. Ja, just det. Vi kan inte dela in människor i goda och onda, bra uttryckt. Alla ÄR, liksom Gud ÄR.

    6. Jag undrar om inte djur är heligare? Jo jag vet att människor har förmåga till kärlek. Men varför är vi de enda som är så utstuderat onda?

    7. Ja, det är sant.

    8. Meta!

    • SLJ. Tack för många kloka tankar.

      1. Jag får hålla med om att det nog finns både sund och osund självcentrering. Vägen till andlig mognad är ju bland annat att arbeta med sig själv och nå större självkännedom. Och att finna Gud är att finna sig själv. Men i den gammalkyrkliga tradition där jag vuxit upp (kan det vara så att vi har ganska olika fromhetstraditioner som vi reagerar mot?) upplevde jag att det ständiga talet om vårt syndafördärv mer uppmuntrade en allmän känsla av dålighet än konstruktiv självkännedom. Alltså snarare skuldkänslor än verklig skuldmedvetenhet. Skuldkänslor tror jag mest är destruktivt, eftersom känslan av skuld hör så nära samman med känslan av att inte vara något värd. Det finns en ganska otäck koppling mellan skuldkänslor och att vara utsatt för övergrepp av olika slag. Ett konstruktivt skuldmedvetande förutsätter nog en hel del självkänsla och personlig mognad.

      2. Absolut. Ofta upplever jag att barn behöver mer tröst när de gjort något fel än när de slagit sig. Ont i själen gör mer ont än ont i kroppen.

      3. Ja. Väldigt klokt och sant.

  3. ”kan det vara så att vi har ganska olika fromhetstraditioner som vi reagerar mot?”
    – ja, helt säkert, så tror jag att det är. För den här protesten mot domsöndagen och skulden och synden och arvssynden och helvetet som människor gör, den känner inte jag igen mig alls i. För mig var kyrkan snälla tanter och stark saft, that’s it, och Jesus var en sjuttiotalskille med mittbena och jesussandaler som firade upp folk genom taket och alltid var rättvis mot alla.

  4. Ursynd… utmärkt! Jag tycker också att den är viktig, men ordet för oss vilse. Ursynd lir bättre då.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: