Skrivet av: Fredrik | 10 februari 2010

Kärleksfull konflikthantering

Konflikter finns det gott om i kyrkan. Precis som överallt annars där människor måste samarbeta med varandra. Ibland sägs det att den kyrkliga snällhetskulturen gör att konflikter får ligga och gro tills det blir för sent att ta itu med dem. Så kan det nog vara. Men jag tror inte att snällheten är mer destruktiv i kyrkan än på andra håll. Dels är snällhetskulturen ganska allmän i vårt land, inte bara i kyrkan. I de flesta sammanhang gäller att man helst vill vara vänlig och följsam och inte bråka. Och dels fungerar snällheten också som en positiv faktor som gör att man förebygger en del onödiga konflikter. Det är bra att vara snäll. Men det räcker inte att bara vara snäll.

Försoning är ett viktigt tema i kristen tro. Jag tänker mig att kyrkan borde vara en plats där man inte bara talar om försoning, utan också praktiserar försoning. Eller kärleksfull konflikthantering, som man också skulle kunna kalla det. Konflikter finns det alltid. Därför behövs det alltid konflikthantering och försoningsarbete. I Bibeln och den kristna traditionen finns det gott om praktiker för kärleksfull konflikthantering. Här är några exempel.

Försoningssamtal. När man tycker att någon gjort fel ska man ta upp det i enrum med den personen. Ganska läskigt. Men oftast mer konstruktivt än att prata illa om personen eller gå och vara arg. (Ordet försoningssamtal för det som Jesus talar om i Matt 18:15 lånar jag från Jonas Lundström.)

Bön. Att be för sina medmänniskor är ett sätt att öva sig i kärlek och empati. Mest ska man be för dem man har svårt för.

Förlåtelse. Att förlåta ses ibland som en kristen plikt. Men det går inte att förlåta för att man känner sig tvungen. Då blir det fejkad förlåtelse, inte verklig förlåtelse. Att kunna förlåta är en nåd. Och mest förlåter man andra för sin egen skull, för att släppa taget om det som varit och inte hålla på att älta.

Andlig vägledning. Det är ofta bra att tala med någon klok människa som står lite utanför mitt eget sammanhang, som inte bara bekräftar mig och hejar på utan hjälper mig att pröva mina egna motiv till att agera som jag gör.

Civil olydnad. Ofta är konflikter dolda under tjocka lager av vana och konvention. Då kan man behöva synliggöra konflikten genom att bryta mot konventionen, för den svagare partens skull. Ett exempel är när Jesus botar sjuka på sabbaten, eller när han driver ut månglarna ur templet.

Det finns många fler metoder och praktiker för kärleksfull konflikthantering, både i  kristen tradition och i allmänmänsklig erfarenhet. Använd gärna kommentarerna till att lägga till på listan!

Annonser

Responses

  1. Förlåtelse – det är svårt att förstå vad som menas ibland tycker jag.

    Jag tänker särskilt på den sk Hagamannen som sa – förlåt mig – i rättssalen till kvinnorna som han våldtagit. Nu kan vi ju inte fråga honom men vad kan han ha menat?
    Som jag ser det så blev det uppenbart för honom hur han skadat andra. Då tycker jag att det blir ett hårt arbete för honom att komma igenom det som aldrig kan göras ogjort. Det är ingenting som han kan lägga över till dem han skadat.
    Offren måste jobba på sitt håll med att bearbeta det svåra och försöka få tillit till livet igen.
    Som jag ser det finns det inga beröringspunkter mellan den här gärningsmannen och hans offer för att gå vidare. De får göra resan var och en på egen hand.

    Om jag hade varit gärningsman skulle jag istället ha sagt – jag är väldigt ledsen för det jag gjort och jag hoppas att ni får den hjälp ni behöver för att klara av det. Men förlåtelse?????? Är det kanske samma sak men med olika ord?

  2. Jag håller med dig Hilma. Det där har jag också tänkt på så ofta. Människor säger ofta förlåt för att slippa bära skulden för det de har gjort. Man ska liksom kvitta allt bara, en avbön, sen är det bra. Men det är inte bra, och man kanske inte kan lita på den som gjort en illa även om den sagt förlåt.

    Jag har också märkt att många säger förlåt för att kunna fortsätta göra precis det som de säger förlåt för till att börja med.

  3. Du är klok! ett bra koncept.skulle kunna utvecklas till ett litet häfte. Seriöst!

  4. Per. Tack för uppmuntran! Ett litet häfte kanske vore en idé… Vi får se.

  5. Hilma och Maja. Jag håller med er om förlåtelse. Det är inte rimligt att en våldtäktsman ber sina offer om förlåtelse (även om det han menar kanske är att han är ledsen för det han gjort). För han kan inte kräva något av dem. Det är inte OK att han gjorde det han gjorde, och det kan aldrig bli OK. Och de har ingen relation som ska återupprättas. Båda parter behöver säkert bearbeta det som hänt, för att till sist kunna släppa taget om det och gå vidare. Men som Hilma säger så är det helt separata processer som inte har något med varandra att göra.

    Jag tänker mig att förlåtelse ofta är något som jag jobbar med på egen hand, utan att säga till den andre att ”nu har jag förlåtit dig”. Att be om förlåtelse och ge förlåtelse är lite en annan sak, som väl handlar om att man har någon slags relation som man vill ska bli bättre.

    • De flesta våldtäktsmän har faktiskt en relation till sina offer, men även oavsett det så står vi alla i relation till varandra. Det betyder bland annat att en man måste, även om de flesta män inte vill acceptera det, förstå att det som andra män gjort mot en kvinna är hans ansvar. Män har alltså relationer till andra män som de inte känner.

      • Maja – vissa anser tom att mäns våld mot kvinnor är alla mäns SKULD, alltså inte bara ansvar.
        Jag har svårt att ta det till mig. Jag hörde A.B Grunewald säga det i ett föredrag. Jag kollade extra om jag hört rätt och hon vidhöll att det är skuld hon menar.

    • Fredrik: Jag tänker att det finns mycket som absolut inte är OK, väldigt mycket av det människor gör mot andra och som de ber om förlåtelse för är sådant som verkligen inte i något avseende är OK eller kan fås att ses som OK. Är det inte då förlåtelsen är som mest nödvändig? Eller, hur tänker du kring det? (Menar alltså itne att någon utan vidare har rätt till förlåtelse av andra – utan undrar mer hur man kan tänka kring förlåtelsebegreppet i stort)

      • Som sagt så tänker jag att förlåtelse bara är nödvändig om man har en relation till varandra som man vill arbeta på. Att be om förlåtelse och bli förlåten är del av en försoningsprocess, som innebär att man lägger gamla oförrätter bakom sig. Hilmas exempel handlade ju om ett fall där det inte finns någon personlig relation mellan offer och gärningsman, och därmed inget behov av någon försoningsprocess. Att då tala om förlåtelse blir ytligt och överslätande, tycker jag. Att verkligen förlåta någon som gjort en väldigt illa kräver en hel del mer engagemang från båda parter.

  6. Ja skulden är ju att det fortgår (ursäkta namnbytet mitt i tråden, inloggad – se min blogg för en relaterad post).

  7. Maja och Hilma. Jag upplever inte att jag har ansvar för varje enskid handling som män begår mot kvinnor. Det vore att tillskriva mig själv lite för stor betydelse. Däremot ingår jag i ett system där jag har fördelar av att män är överordnade kvinnor och att det varit så i många generationer. Arvsynd skulle man väl kunna kalla det. Så därför har jag ansvar för att försöka motverka det här systemet och inte dra fördelar av det. Men att alla män skulle ha en kollektiv skuld för det som vissa män gör, det tror jag inte blir konstruktivt. Då hamnar debatten på fel ställe.

    • Där är vi absolut överens! Vi har alla ansvar för att motverka strukturerna och effekten av dessa och sprida det goda! Ni män har inte skuld men ett stort ansvar att vråla ut er avsky. Det ansvaret har jag också men jag vill ha med de goda männen.

      I kyrkan förlåter Jesus mig om jag ber om det. Vad betyder det?
      Jag har svårt att förstå mycket av det som sägs i kyrkan.
      Det behövs kanske en hel avhandling för att beskriva innebörden men skulle man inte kunna säga en del med ett modernt språk som knyter an till människornas vardag?

      Det du skriver under civil olydnad tycker jag är mitt i prick! Mer sånt av människorna! Där har budskapet om Jesus träffat mig.

      Bönen använder jag för att utveckla mig. Kan inte säga att jag nått ända fram men jag tror den är ett bra hjälpmedel.

      Försoning tror jag nås genom att gå igenom och erkänna det som varit galet och absolut inte genom att släta över och negligera.

      • Ja, vad betyder det att Gud eller Jesus förlåter oss? Tanken är väl att vi ska befrias från sådant som tynger oss och binder oss, så att vi kan leva frimodigt i nuet i stället för att släpa på bördor från det förflutna. Men frågan är om det fungerar så i praktiken. Att gå till bikt är ett konkret sätt att göra upp med något som tynger en. Man formulerar vad det är man ångrar, kommer överens om en botgöring, och sedan får man förlåtelsens ord tillsagda. Det fungerar. Men det slentrianmässiga syndabekännandet och förlåtandet i gudstjänsten tycker jag är mer tveksamt. För många blir det nog mer en påminnelse om att man är en syndare, ”kom ihåg att du är dålig”, snarare än ett verkligt lösande från skuld. Så jag tycker egentligen att man borde ransonera syndabekännelse och förlåtelseord till särskilda tillfällen, så att man inte sliter ut orden. Fastetiden kunde väl vara lämplig, till exempel.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: