Skrivet av: Fredrik | 08 december 2009

Kyrkan och klimatet

Har kyrkorna något med miljön att göra? Det finns åtminstone tre olika svar på den frågan.
1) Nej, miljön är irrelevant. Kyrkorna ska förkunna evangeliet och inte lägga sig i politiken.
2) Ja, miljön är en moralisk fråga. Alla människor har ett moraliskt ansvar för miljön, och därmed också kyrkorna.
3) Ja, miljön är en teologisk fråga. Det hör till den kristna trons centrum att människan är skapad till Guds avbild för att råda över skapelsen.

Jag väljer svar nummer tre. Vilket svar väljer du?

(Och du glömmer väl inte att läsa Klimatmötesbloggen.)

Skrivet av: Fredrik | 07 december 2009

It’s not in the Bible…

Det står inget i Bibeln om klimatkrisen, så den tror vi inte på. Ungefär så argumenterar kampanjen We Get It som vill att en miljon evangelikala kristna ska skriva på ett upprop mot ett internationellt klimatavtal. Utifrån ”firm Biblical principles” måste vi skydda den amerikanska livsstilen jordens fattiga genom att hålla nere priset på olja och kol, hävdar kampanjen. Den kristna högern i USA upphör aldrig att förvåna.

Läs mer på Klimatmötesbloggen.

Skrivet av: Fredrik | 03 december 2009

Vem är kung? Adventsdialog med en ateist

Första Advent handlar om hur Jesus tas emot som kung av sina lärjungar, såsom för länge sedan så ock idag. Här lyfter jag upp en diskussion från kommentarerna till mitt förra blogginlägg som kan förtjäna att få en egen rubrik, så här i adventstid. Mina repliker står i vanlig skrift, Ankjakts repliker är kursiverade.

Berättelserna om Jesus lockar och drar mig. En barfotakung som lånar en åsna till sin triumfprocession och iscensätter en ickevåldsrevolution som krossas men ändå fortsätter — precis en sådan kung vill jag ha. Precis en sådan kung tror jag att vår värld behöver.

Jag förstår helt enkelt inte lockelsen i en kung som är svag och försvarslös, som dödas av sina fiender. En Caesar kunde jag respektera; en härskare som strävar uppåt och framåt! En Alexander! – Men en Jesus från Nasaret, en snickare som säger att han är Guds Son…? – Nä, varför?

Låter lite Nietzsche det där. Men har vi inte haft nog av makthungriga imperiebyggare som krossar nationer och går över tusentals lik för att förverkliga sina drömmar? Nuförtiden blir det så lätt miljoner döda i stället för tusental. Nej, jag följer kungen som inte gjuter någon annans blod än sitt eget.

Det är Nietzsche. Min avkristnare.
Jag följer inte en ledare vars främsta merit är att han dog. Och för att människor lär sig att bli självständiga behöver de inte bli fascister eller militarister.
»[Die Priestern] nannten Gott, was ihnen widersprach und wehe that«… – Så varför inte istället kalla det Gud som är bejakande, som inte böjer under en omöjlig etik, utan lyfter den enskilda individen, till dess att till och med stjärnorna är under henne?
– Men citatet fortsätter ju: »und wahrlich, es war viel Helden-Art in ihrer Anbetung.« Så det får vi ge er… Inte ett hjälteskap jag beundrar, men dock…
– Så talade Zarathustra.

Alla människor dör. Jesus och Caesar dödades av sina fiender, Alexander dog ung av en sjukdom. Så Jesu död kan väl i sig inte vara ett argument mot hans livsväg. Frågan är vad de uträttade med sitt liv och sin död (jag lämnar Jesu uppståndelse utanför diskussionen och håller mig till fakta som vi kan vara överens om). Eller annorlunda uttryckt: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv?” (Jag håller det inte för uteslutet att det här Jesusordet anspelar på Alexander, för vem skulle det passa bättre på?)

Caesar och Alexander var despoter som krossade andras drömmar och liv. Med dem som ideal skulle vi rusa vidare mot undergången i jakten på makt, rikedom och ära. Vi behöver ideal som gör det möjligt för oss att leva tillsammans utan att döda och underkuva och utan att förgöra ekosfären.

För mig framstår Jesus som ett sådant ideal. Han levde gott med enkla medel (fariseerna anklagade honom för att äta och dricka lite för mycket, i tvivelaktigt sällskap). Han fann mening i gemenskap och i att göra gott för andra. Glädje, enkelhet och medkänsla är centrala värden i evangeliet. Jesus tar ställning för fattiga och utstötta och överskrider sociala och etniska gränser mellan människor. Och så konfronterar han de mäktiga och deras strävan efter makt, rikedom och ära. Han väljer medvetet att provocera fram sin egen dödsdom för att ge hopp åt andra (det är ett historiskt faktum att han lyckades med det). Som arv efterlämnar han visionen om ett rike som bygger på glädje, enkelhet och medkänsla i stället för makt, rikedom och ära.

Med Jesus som ideal ser jag Mahatma Gandhi och Martin Luther King som exempel på människor som förkroppsligar liknande ideal. De är mina hjältar. Vilka är dina hjältar och förebilder på 1900-talet? Hur ska vi leva här på jorden så att jordens tillgångar räcker åt alla, även kommande generationer? Eller är det en irrelevant fråga för dig?

Skrivet av: Fredrik | 01 december 2009

Nyliberal teologi och myten om personlig frälsning

Att vara medelålders innebär att hela tiden förundras över hur fort allting förändras. Om någon för tjugo år sedan hade talat om ”nyliberal teologi”, så hade jag trott att det handlade om framgångsteologi och den kristna högerns TV-predikanter. Budskapet om personlig frälsning och framgång passade som hand i handske med den nyliberala politiska ideologin om individualism och fria marknadskrafter. Men nu finns inte den nyliberala världen längre. Den amerikanska högern har blivit neokonservativ och den svenska högern har blivit socialdemokratisk. Nyliberalismen är så död som politisk ideologi att en pingstpastor kan kalla en socialdemokratisk biskop för nyliberal och mena något helt annat än vad det skulle ha betytt för några år sedan.

Men den nyliberala teologin, i min ”gamla” bemärkelse, lever fortfarande. Nyliberalismen ställer individen och egennyttan i centrum för all rationalitet. Utifrån denna nyliberala rationalitet måste Bibeln och den kristna tron handla om mig och min frälsning för att vara relevanta. JAG ska frälsas genom tron på Jesus. Denna världsbild projicerad på Bibeln deformerar Bibelns budskap till en i grunden gnostisk myt om personlig frälsning. Men Bibeln handlar inte primärt om vad Jesus gör för oss som individer. Bibeln är en berättelse om mänsklighetens plats i Guds skapelse. I den berättelsen finns en annan berättelse om hur Gud formar ett folk som ska vara ett ljus för de andra folken, så att människorna kan återta sin rätta plats i skapelsen. Och i den berättelsen finns en tredje berättelse om hur Guds son återupprättar en spillra av Guds vilsegångna folk, så att Guds rike kan växa på jorden och hela skapelsen befrias ur sitt slaveri under förgängelsen. Det är världen som ska frälsas. Inte JAG.

Skrivet av: Fredrik | 29 november 2009

Vem kommer till himlen? (Domen, del 5)

Min tanke var att den här lilla miniserien om domen skulle höra hemma i Domssöndagsveckan, men nu spiller den över in i Adventstiden. Nå, det är kanske inte alldeles oliturgiskt. Det är ju lite min poäng att domen mer handlar om Guds rikes seger och Kristi ankomst (advent) som kung, än om individuella själars öde på den yttersta dagen. I det här inlägget citerar jag mig själv från en tidigare text om himlen. Min tes är att ingen kommer till himlen, det är himlen som kommer till jorden.

I Bibeln är himlen platsen där Gud ”bor”. Himlen är geografiskt belägen ovanför och bortom jorden. Gud är alltså transcendent och helig, eftersom människor inte kan nå upp till himlen. Men samtidigt immanent och nära, eftersom himlen är en del av universum och nästan inom synhåll från jorden när man inte tänker sig en oändlig, ödslig rymd så som vi gör. Men det står aldrig i Bibeln att vi människor ska komma till himlen. Det finns enstaka människor som får göra den resan. Elia tas upp till himlen i en brinnande vagn. Det är därför han kan tänkas återkomma till jorden senare. På liknande sätt tas Jesus upp till himlen, för att vistas där tills han ska komma åter ”på himmelens skyar”. Och Paulus rycks vid ett tillfälle upp till ”den tredje himlen”, där han får motta vissa uppenbarelser. Även Johannes får se himlen i en syn, som han nedtecknar i sin Uppenbarelse.

Men bortsett från sådana här exceptionella fall är det inte människans öde att komma till himlen. Det är himlen som kommer till jorden. Jesus talar om Guds rike (eller himmelriket, det är samma sak) som är nära och som ska komma — på jorden. Guds rike är Guds herravälde, himlaväldet på jorden. Uppenbarelseboken uttrycker detta med bilden av det himmelska Jerusalem som sänks ner från himlen och landar på jorden, och blir jordens nya huvudstad med gator av guld. Att Guds rike kommer innebär att Guds vilja sker ”på jorden såsom i himlen”. Gud ska gripa in och ta makten även på jorden. Detta är Nya Testamentets eskatologiska budskap.

Och så ska människorna dömas och delas upp i rättfärdiga och orättfärdiga. Det är detta tema som i traditionen har utvecklats till tanken att människor efter döden kan komma antingen till himlen eller till helvetet. Men om vi ska hålla oss i den nytestamentliga tankevärlden får vi omformulera frågan, från ”Vem kommer till himlen?” till ”Vem får gå in i Guds rike?”. Där är svaren många och inte alldeles entydiga. Ofta tycks poängen vara att gränsen mellan rättfärdiga och orättfärdiga inte alls går där människor tror. De fattiga ska gå in i Guds rike. De som är som barn. De som ger mat åt de hungriga och kläder åt de nakna. Halta och lytta, tullindrivare och horor, människor från öster och väster, norr och söder.

När någon vill ha besked om hur det ska gå för andra människor, är Mästarens svar: ”Vad rör det dig? Du ska följa mig.” Budskapet om Guds rike är inte ett facit till framtiden utan en kallelse till omvändelse här och nu. Vi ska själva ta emot Guds rike genom att följa Jesus och älska våra medmänniskor. Här och nu. Framtiden ligger i Guds händer. Vi ska söka Guds rike, inte försöka komma till himlen.

Skrivet av: Fredrik | 27 november 2009

Helvetesläran dekonstruerad (Domen, del 4)

Helvetet infördes i våra svenska biblar på 1960-talet med Hedegårds översättning. Tidigare skrev man Gehenna, som det står i den grekiska texten. Gehenna är från början en geografisk plats, Hinnoms dal utanför Jerusalem. Där slängdes sopor, där hade barn bränts på bål i hedniska kulter (2 Krön 28:3, 33:6), och där skulle de dödas kroppar hamna när Jerusalem skövlades av fienderna (Jer 7:32-34, 19:1-13). När Jesus talar om Gehenna så är det en bild för något. Men vad? Den enklaste läsningen, i det historiska sammanhang där Jesus hör hemma, är att det anknyter till Jeremias profetior om Jerusalems undergång. Domen ska komma över Jerusalem i form av fientliga arméer. Invånarna ska slaktas och deras kroppar ska staplas och brännas i Hinnoms dal. Vilket råkar vara ungefär vad som faktiskt hände när romarna skövlade Jerusalem fyrtio år efter Jesu död. När Jesus talar om att ”kastas i Gehenna” kan det alltså förstås som en varning för ett mycket konkret och överhängande hot om templets och nationens undergång och massmord på Jerusalems invånare.

De olika utsagorna i Nya testamentet om tidens slut och människornas slutgiltiga öde är inte alldeles enkla att harmonisera till en enhetlig lära. Den mest inflytelserika tolkningen har varit att alla människor ska dömas till antingen evig salighet eller evig plåga. Himmel eller helvete. Men det finns andra tolkningar som också har och har haft många förespråkare genom kristenhetens historia. Två av de viktigaste är:

1) Annihilationism. Enligt denna tolkning ska de trogna få evig salighet medan de orättfärdiga utplånas. Att kastas i den eviga elden eller den brinnande sjön borde rimligen innebära död och förintelse — att elden är ”evig” innebär inte att de som hamnar i den förblir vid medvetande för evigt. Både kropp och själ kan förgöras i Gehenna (Matt 10:28). Den enda text i NT som skildrar varaktiga plågor i dödsrikets eld är Luk 16:19-31, som är en liknelse. Den är knappast avsedd som en dokumentär om dödsriket.

2) Universalism. Denna tolkning tar fasta på Jesu ord om att han ska dra alla till sig och Paulusbrevens utsagor om att alla knän ska böjas, allt ska försonas med Gud och Kristus ska bli allt i alla. Till slut kommer alla människor att leva med Gud. Måhända efter omvägar via dom och straff och helvetets eld. Men även ”eviga straff” har ett slut, när man kommer ihåg att ordet i NT som vi översätter med evighet ofta kan betyda tidsålder eller tidsepok.

Dubbel utgång, annihilationism och universalism — alla dessa tolkningslinjer, och kanske fler därtill, har stöd i de bibliska texterna. Jag tror inte vi kan läsa oss till någon visshet om vad Bibeln säger om den yttersta tiden och det som kommer sedan. Bibeln fungerar uppenbarligen inte så, med tanke på alla olika tolkningar som har gjorts. Kanske har olika skrifter i NT lite olika visioner om slutet. Men framför allt är det eskatologiska och apokalyptiska språket med nödvändighet svårtolkat. Det är bilder som används, bilder som är mångtydiga och svåra att översätta till vad de ”faktiskt” syftar på. Det finns ingen enkel och ”bokstavlig” tolkning av utsagor om brinnande sjöar, Människosonen som kommer på himlens skyar, eller nya himlar och en ny jord. Tror man att man bara läser som det står, så läser man nog i själva verket så som man har vant sig vid att det ska läsas.

Hur läser då jag? Till att börja med vill jag läsa texterna i deras historiska och kulturella sammanhang. Nya testamentet har i första hand ett budskap till sina samtida. Det budskapet uttrycks med bilder och tankemönster som hämtas från den hebreiska Bibelns profetböcker. Uppmärksamheten riktas framför allt mot hur det ska gå för Israel, Jerusalem och templet i en nära framtid, och vad Jesus och hans lärjungar har för roll i det dramat. Allt som sägs om den yttersta tiden i Nya testamentet handlar primärt om den tid människorna levde i då. Det apokalyptiska bildspråket är kosmiskt och svulstigt, men handlar om historiska och politiska skeenden. Precis som profeternas domsutsagor i Gamla testamentet och de apokalyptiska visionerna i Daniels bok. Tidens slut och Jesu återkomst förväntas inom en generation och sätts i samband med templets fall (Matt 24:1-3).

När vi läser dessa texter idag, tvåtusen år senare, blir vi tvungna att tolka dem lite annorlunda än de första läsarna gjorde, om texterna ska ha någon betydelse för oss. Ofta har man tänjt ut tiden mellan templets fall och Människosonens ankomst, så att vi fortfarande kan leva i den yttersta tiden. Men jag föredrar att betrakta den yttersta tiden som historia. Vi lever idag i en posteskatologisk värld. Den tid som Jesus talar om i Matt 24 har tagit slut. Templet har fallit, lärjungarna har genomlidit det judisk-romerska krigets prövningar, och Människosonen har intagit sin plats på Faderns högra sida.

Vad detta innebär för tolkningen av berättelsen om Människosonens dom i Matt 25 är inte självklart. Men preliminärt tänker jag mig att domen är nutid, inte framtid. Varje dag står jag inför Människosonens dom och måste välja sida. För eller emot Jesus. Fåren eller getterna. Medkänsla eller inte medkänsla. Guds rike eller djävulens eld.

Skrivet av: Fredrik | 25 november 2009

Men getterna då? (Domen, del 3)

När Människosonen skiljer människorna ”som herden skiljer fåren från getterna”, så är kriteriet för åtskiljandet om man visat barmhärtighet mot ”de minsta” eller inte. Medkänsla och praktisk nästankärlek är det enda som enligt berättelsen spelar någon roll i Guds ögon. Utifrån denna huvudpoäng bör resten av berättelsen tolkas.

Den traditionella tolkningen av domen över ”får” och ”getter” i Mt 25:31-46 är att den beskriver hur det ska gå till vid den yttersta domen, när alla människor döms till antingen evig salighet i himlen eller evig plåga i helvetet. Det finns många problem med den tolkningen. Det mest uppenbara problemet är att domen då blir moraliskt självmotsägande. Om domskriteriet är medkänsla, hur kan då straffet bli evig plåga? Då skulle ju de empatiska ”fåren” lida i evighet i vetskapen om att ”getterna” plågas. Och framför allt skulle Jesus själv därmed förråda allt han tidigare stått för — kärlek till fienderna, förlåtelse utan gräns, gemenskap med syndare, att vända andra kinden till och besegra det onda med det goda, och bönen på korset: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” — allt detta skulle upphävas om Jesus till slut straffade sina fiender med evig tortyr. Då skulle Jesus vara den ondaste och mest obarmhärtiga av alla. Och därmed den som mest förtjänar att dömas till det straff som han utmäter åt andra.

Helvetesläran gör Jesus och den kristna tron moraliskt bankrutt. Därför måste vi ta avstånd från antingen den traditionella helvetsläran eller den kristna tron i dess helhet. Jag förespråkar det första alternativet. Helvetesläran är inte biblisk. Den är en senare teologisk konstruktion som vi lärt oss att läsa in i texterna. Och den är en såpass stark konstruktion att den nog inte kan tigas ihjäl. Vi måste aktivt dekonstruera helvetesläran genom att insistera på att Nya testamentet ska förstås i sitt historiska sammanhang. Och genom att vi visar medkänsla även med dem som vi betraktar som getter.

Skrivet av: Fredrik | 23 november 2009

Att odla sin fåraktighet (Domen, del 2)

”Den rätta läran” har en stark ställning i kristendomens historia. Så stark att själva tron ibland förväxlas med läran. Inte minst kan väl katekestraditionen ha bidragit till detta. Under flera sekler i vårt land lärdes den kristna tron ut som en serie frågor med färdiga svar. Godkänt i kristendom fick man när man memorerat alla svaren.

Även Jesus ställde frågor ibland. Men då rör det sig om existentiella frågor, inte kunskapsfrågor. Vem säger ni att jag är? Älskar du mig? Och framför allt handlar livet som lärjunge om att vara med Jesus, lära av hans exempel, och sändas ut för att praktisera det man lärt. Att leva Jesus-livet. Gudsrikeslivet. Ett gott kristet får är man om man känner igen Herdens röst och visar kärlek och barmhärtighet mot sina medmänniskor.

Jag tänker mig att de kristna kyrkorna och gemenskaperna skulle ha samma fokus. Att vi främst ska träna oss i kristen fåraktighet. Tro, hopp och kärlek. Visst finns det plats även för intellektuella fårskallar, som vill ha tankereda och tänka långa ord. Men det är inte läran som är tron. Läran kan vi diskutera och gräla om. Men vi borde inte dra gränser mellan får och getter utifrån lärofrågor. Man ska inte döma fåret efter den teologiska ullen. För det gör inte Jesus. Domen handlar om hur vi förhåller oss till Jesus och våra medmänniskor. Och det är egentligen samma sak.

Till fåraktighetens väsen hör väl att den oftast inte gör så mycket väsen av sig. Men sådana här initiativ bräker jag gärna bifall till.

Skrivet av: Fredrik | 22 november 2009

Skillnaden mellan får och getter (Domen, del 1)

Det är mänskligt att vilja dra gränser mellan vi och de. Inne och ute. Good guys och bad guys. Även Jesus drar en sådan gräns, om vi får tro Domssöndagens liknelse om fåren och getterna. Gränsen skär rakt igenom alla synliga gruppindelningar, på tvärs mot alla skiljelinjer mellan svenskar och danskar, rika och fattiga, kristna och muslimer, heterosexuella och homosexuella, protestanter och katoliker, renläriga och villolärare. Alla sådana distinktioner är oviktiga. En enda skillnad finns det som betyder något inför Gud. Det är skillnaden mellan barmhärtiga och obarmhärtiga. Mellan kärlek och icke-kärlek. Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, det har ni gjort för mig.

Skrivet av: Fredrik | 18 november 2009

Tillit på jorden

I helgen hade vi förmånen att ha broder Matthew från Taizé på besök i vårt hem och i vår lilla bykyrka. Vi var det sista stoppet på Matthews höstresa genom Sverige, där han besökt olika församlingar och sammanhang, främst inom Svenska kyrkan. ”Pilgrimsfärd för tillit på jorden” är det stående temat för Taizé-kommunitetens möten. Ett bra tema, alltid och överallt. Den här hösten är kanske Svenska kyrkan i lite extra stort behov av tillit. När människor från olika fromhetstraditioner inom kyrkan misstror varandra, kan Taizé-kommunitetens fokusering på det centrala i tron fungera som en påminnelse om att vi alla delar detta centrum. Bön, gemenskap, försoning. Glädje, enkelhet och medkänsla. Confitemini Domino, quoniam bonus.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier