Har kyrkorna något med miljön att göra? Det finns åtminstone tre olika svar på den frågan.
1) Nej, miljön är irrelevant. Kyrkorna ska förkunna evangeliet och inte lägga sig i politiken.
2) Ja, miljön är en moralisk fråga. Alla människor har ett moraliskt ansvar för miljön, och därmed också kyrkorna.
3) Ja, miljön är en teologisk fråga. Det hör till den kristna trons centrum att människan är skapad till Guds avbild för att råda över skapelsen.
Jag väljer svar nummer tre. Vilket svar väljer du?
(Och du glömmer väl inte att läsa Klimatmötesbloggen.)
Senapsfrön 
Har svårt att se att distinktionen mellan 2 och 3 är meningsfull. Väljer 2-3 med vissa reservationer:
”Råda över skapelsen” är en olycklig formulering som implicerar att människan står utanför och ovanför skapelsen. Just denna uppfattning har bidragit till den situation vi står i, tycker jag. Människan är en del av skapelsen, skapad ”av jord”. Människan är, med vissa modifikationer, ett djur. Dessutom tycker jag inte man bör säga ”råda över”, utan att samtidigt förklara att man måste tolka detta ”råda över” i ljuset av Jesus, den härskare som ledde genom att bli en betjänst och offra sitt liv för dom små och förtryckta.
By: Jonas Lundström on 09 december 2009
at 10:04
Instämmer i Jonas fundering ovan, men vill gärna tillägga att det framför allt är viktigt med en skapelseteologi som sätter Gud i centrum och inte människan.
Skapelsen tillhör Gud och inte oss, och det vi har att råda över ska en gång krävas tillbaka av oss. Skapelsen är också ett vittnesbörd om Skaparen, och vårt sätt att förhålla oss till Guds skapelse speglar vårt förhållande till Gud.
Slutsatsen blir alltså att miljöfrågan i likhet med det mesta i vår tillvaro är teologi — en teologisk fråga med enorma moraliska implikationer. Ytterst handlar det om vårt förhållande till Gud. Klimatet måste räddas — inte för människans eller världens skull utan för Guds skull.
By: Johannes on 09 december 2009
at 10:43
Jag tycker det är rätt så stor skillnad på alternativ två och tre. Om vår relation till miljön är en fråga om moral så hamnar den i trons periferi, på listan över ”trons konsekvenser” som man plockar fram vid högtidliga tillfällen. Men om relationen till miljön är en fråga om teologi så blir det så som Johannes uttrycker väldigt bra, att ”vårt sätt att förhålla oss till Guds skapelse speglar vårt förhållande till Gud”. Miljöengagemanget blir inte ett påhäng på tron utan ett genuint uttryck för tron.
Det finns också stor skillnad mellan att se sin relation till skapelsen och miljön som en fråga om tro och mening och livsväg, och att se det mer begränsat som ett moraliskt krav att sopsortera och spara energi.
Bra tillägg från Jonas om att ”råda över skapelsen” ska ses i ljuset av Jesu sätt att råda genom att tjäna. Jag valde uttrycket ”råda över”, som i 1917, i stället för ”härska över”, som i Bibel 2000, för att det låter något mildare. Att råda har med vishet och rådslut att göra och inte bara med makt. Även om vi så klart måste se oss människor som en del av skapelsen, så är det vi som har ansvaret att råda. Man kan också koppla rådandet till Adams uppdrag att ”bruka och vårda” Edens lustgård. Det är väl samma sak med andra ord.
By: Fredrik on 09 december 2009
at 13:01
Fredrik. Jo, vi ser kanske olika på etikens plats i tron. För mig tillhör etiken/efterföljelsen trons hjärta och är inte något påhäng. Om något är ett påhäng så är det i så fall teologin… 🙂 Tron utan gärningar är död. Teologi är reflektion över praxis, en andrahandsdisciplin, som befrielseteologerna resonerade.
By: Jonas Lundström on 09 december 2009
at 13:28
Så olika tror jag inte att vi ser på det. Det handlar nog mer om hur vi använder orden. Jag skulle hellre säga att efterföljelsen är centrum i den kristna tron; att tro _är_ gärningar, i form av de praktiker och handlingar som efterföljelsen består av; att många av dessa praktiker och handlingar uttrycker en moralisk hållning till medmänniskan och skapelsen, men ska man hårdra det så är kärleken primär och moralen sekundär; att både teologi och etik är reflektion över efterföljelsens praxis, men att teologin är ett mer övergripande begrepp än vad etiken är eftersom tron består av mer än moral.
By: Fredrik on 09 december 2009
at 15:49
Hur menar du med distinktionen mellan moral och kärlek? Jag förstår inte. Kan du definiera begreppen lite?
By: Jonas Lundström on 09 december 2009
at 16:36
Jag hoppades att du skulle fråga 🙂 Moral handlar om vilka handlingar som är rätt eller fel. Kärlek i kristen bemärkelse handlar om attityd, livshållning, passion och engagemang. Allra mest primärt i den kristna tron är Guds kärlek till oss människor. Ur den följer vår kärlek till Gud och våra medmänniskor. Ur kärleken till våra medmänniskor följer moralen. Ungefär.
By: Fredrik on 09 december 2009
at 21:58
Ska man uppfatta det som att du med detta försöker placera kärleken i ”det inre”, medan moralen hör till ”det yttre”? I så fall tycker jag att en sådan distinktion är olycklig. Vad grundar du den på? Att älska Gud och sin nästa sammanfaller, som jag ser det, hos Jesus med den gyllene regeln. Det inre och det yttre, kropp och själ, i en människa är sammanflätat (vi har ju inte en grekisk människosyn?), och jag har svårt att se att man kan ha kärlek i attityden utan att också ha det i handling. Jag har också svårt att se att det är meningsfullt att försöka säga att det inre/attityden ”kommer först” eller liknande. Kärlek är handling, eller så är det inte kärlek. Så älskade Gud världen att Gud GAV. Tänker jag.
By: Jonas Lundström on 10 december 2009
at 08:21
Kärlek är också ett varande. Jag tycker att det är problematiskt att ordet ”kärlek” bara konnoterar positiva känslor och handlingar, min erfarenhet är att kärleken föder också våld och hat, och jag tror att det ingår i Guds kärlek en massa saker som vi skriver på teodicé; död, saknad, förlust, osv (att ge barn liv innebär också att man ger dem plikten att en gång dö). Så ”kärlek” för mig är ett större system, en slags ganska grym kod som allting genomsyras av, medan moral är en tillämpning av mer eller mindre medveten etik. Djuren omfattas av kärlekskoden men de har ingen moral. Så moral måste vara lite mer beroende av intellekt, kärlek är något väsensskilt från intellekt. Moral stannar förmodligen också innanför detta liv medan kärleken är evig (som Lena PH sa).
Men det är en väldigt abstrakt fundering och jag håller med Jonas om att kärlek måste få konsekvenser i praktiken och inte stanna i nånslags egoistisk känsla. Det är tanten och skärven osv som gäller men det är vi väl ense om.
By: Maja on 10 december 2009
at 10:15
Det handlar inte om inre och yttre, utan om att kärleken är ett större fenomen som innehåller moralen men också en hel del annat. Kärlek är handling, men inte bara handling. Och en hel del kärlekshandlingar är mer uttryck för känsla och attityd och relation (”jag gillar dig”), än för moral (”jag gör det här för att jag anser att det är rätt”). Kanske är det också så att det vi gör _bara_ av pliktkänsla, för att vi uppfattar det som moraliskt riktigt, saknar något för att vara kärlek — jämför 1 Kor 13:3.
Jag vet inte riktigt om jag förstår hur Maja menar att kärleken föder våld och hat. Är det inte snarare så att kärleken samverkar med en hel del andra saker? Och att vi kan ha svårt att hålla i sär vad som är vad?
By: Fredrik on 10 december 2009
at 13:21
Jag menar att motsatsen till kärlek är inte hat utan likgiltighet. Hat och medvetet åsamkad skada kan vara en inverterad kärlek, ungefär som cancer är en inverterad livsprocess (celldelning). Kärlek är kraften i sin helhet, den livgivande och den förtärande, tänker jag.
By: Maja on 10 december 2009
at 13:37
Fredrik. Jag håller med om att kärlek är mer än handling.
By: Jonas Lundström on 10 december 2009
at 15:42